Näringstillförsel, enteral - Översikt
Texterna inom området nutrition i Vårdhandboken utgår från Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2022:49) om förebyggande av och behandling av undernäring, samt Socialstyrelsens kunskapsstöd "Att förebygga och behandla undernäring. Kunskapsstöd i hälso- och sjukvård och socialtjänst" [1].
Den terminologi som tillämpas bygger på Socialstyrelsens definierade centrala begrepp inom nutritionsvård [1]. Se även Socialstyrelsens termbank [2]. I samband med den senaste uppdateringen av Socialstyrelsens kunskapsstöd gjordes också en översyn över begrepp avseende olika former av nutritionsterapi [2], se också figur 1. Termen enteral näringstillförsel rekommenderas framför enteral nutrition. Ett samlingsbegrepp för enteral och parenteral näringstillförsel är artificiell näringstillförsel som därmed ersätter begreppet artificiell nutrition. Det samlade begreppet för enteral och parenteral näringstillförsel tillsammans med kosttillägg är medicinsk nutritionsbehandling [3].
Grunden för kost- och nutritionsbehandling är oralt intag av mat och dryck. Indikation för enteral näringstillförsel är att oralt intag förväntas omöjligt mer än i några dagar eller förväntas att vara under hälften av energibehovet under en längre tid. Svår dysfagi efter en stroke är ett exempel på en anledning till ordination av enteral näringstillförsel. Syftet är att förebygga eller behandla undernäring. Nutritionsbehandling via enteral näringstillförsel förutsätter en fungerande mag-tarmkanal. Kontinuerlig uppföljning och utvärdering är viktig då mag-tarmkanalens funktion kan förändras under sjukdomens förlopp.
För fördjupning avseende användning av enteral näringstillförsel [4] och dess evidens vid olika sjukdomstillstånd, se riktlinjer och konsensusdokument från European Society for Clinical Nutrition and Metabolism (ESPEN) på sidan Relaterad information.
För etiska överväganden, se ESPEN guideline on ethical aspects of artificial nutrition and hydration [5].
Enteral näringstillförsel kan användas som enda näringskälla, så kallad total enteral näringstillförsel (TEN), eller ges i kombination med mat och dryck och/eller parenteral näringstillförsel. För de flesta är en kombination av peroralt intag, och enteral näringstillförsel eller parenteral näringstillförsel den bästa lösningen. Endast en mindre andel patienter behöver enbart enteral eller parenteral näringstillförsel. Målet är vanligen en successiv övergång från enteral näringstillförsel, och eventuell parenteral näringstillförsel, till peroralt intag av mat och dryck. Det innebär att tillförseln av energi och näringsämnen via enteral näringstillförsel eller parenteral näringstillförsel gradvis trappas ner.
För patienter med dysfagi kan behov av konsistensanpassad kost finnas, men vid svår permanent dysfagi utgör enteral näringstillförsel vanligen livslång nutritionsbehandling. Patienter som har förmågan att svälja utan risk bör dock uppmuntras att dricka och äta både för smakupplevelsens skull men också för den orala hälsan. Den orala hälsan är viktig att uppmärksamma med god och noggrann munvård. Särskilt viktigt är detta vid total enteral näringstillförsel då ingen eller väldigt små kvantiteter föda passerar munnen.
Vid behandling med enteral näringstillförsel behöver patientens sociala situation uppmärksammas, att inte delta i måltiden kan innebära känsla av ensamhet och isolering. Patienter som får enteral näringstillförsel bör därför erbjudas att delta i måltider för den sociala gemenskapens skull, även om hen inte kan äta. Vidare vid total enteral näringstillförsel saknar patienten helt de smakupplevelser som mat och dryck innebär. Ett personcentrerat förhållningsätt behöver prägla dialogen med patienten för att uppmärksamma hur enteral näringstillförsel/total enteral näringstillförsel påverkar livskvaliteten.
Patient, närstående och/eller personal behöver också få information om syftet med behandlingen, hur sondmatningen går till och vilka eventuella problem som kan uppstå. Detta är extra viktigt inför hemgång med enteral näringstillförsel. I samband med att enteral näringstillförsel startas bör en plan för behandling och uppföljning upprättas och dokumenteras, se Behandling/vårdplan i Nutrition.
Enterala lösningar är känsliga och kan snabbt få tillväxt av bakterier vid kontaminering. För att minska risken att förorena näringslösning med mikroorganismer vid ihopkoppling och övriga manipulationer krävs noggrann följsamhet till basala hygienrutiner och ett aseptiskt arbetssätt. Bakterier i näringslösningar kan orsaka kolonisation som riskerar att leda till infektion i mag-tarmkanalen. Om bakterierna bildar toxin kan detta orsaka akut matförgiftning.