Skabb - Översikt

Skabb är numera en vanlig diagnos som bör övervägas vid klåda, speciellt nattlig klåda. Det finns flera olika arter av skabb, men bara en art har människa som värd. Andra djurspecifika arter kan orsaka bettreaktioner och ge klåda, men fortplantar sig inte på människa.

Skabbdjuret är ett 0,3-0,4 mm stort kvalster. Efter befruktningen på hudytan gräver honan gångar i hudens yttersta hudlager, hornlagret, och lägger där sina ägg. Handjuret dör efter befruktningen. Äggen kläcks efter 3-4 dagar och genomgår larv- och tre nymfstadier innan de blir könsmogna efter 2-3 veckor.

Gångarna är ljusa, trådsmala, centimeterlånga, sicksackformade strukturer som syns lättast på händer och fötter men som även kan ses på andra områden som naveln, ryggslutet, bröstvårtorna och könsorganen. Ibland ses små blåsor och röda knottror i anslutning till gångarna.

På barn kan det vara lättare att undersöka fötterna istället för händerna.

Skabbgranulom, nodulära brunröda förändringar, kan ses framförallt på penis och skrotum efter en längre tids skabbinfestation.

Skabb kan ge upphov till två olika sjukdomstillstånd: "vanlig" skabb och krustös skabb.

En smittad person med ett välfungerande immunförsvar bär på ett begränsat antal skabbdjur, mindre än 15, och får "vanlig" skabb.

Krustös skabb drabbar äldre personer samt personer med nedsatt immunförsvar. Patienten kan då ha flera tusen skabbdjur på sin hudkostym, även i huvudregionen. Den stora mängden djur ger upphov till krustor (skorpor), som innehåller skabbdjur.

Symtom

Klåda, mest uttalad på natten, är det mest framträdande symtomet och beror på en överkänslighetsreaktion på skabbdjuret eller ämnen som djuret utsöndrar. Klådan debuterar först efter 3-10 veckor, då sensibiliseringen ägt rum. Den som haft skabb tidigare och återsmittas får klåda redan efter ett par dygn. Klåda uppstår var som helst på huden men sällan inom huvud-halsområdet. Personer med nedsatt immunförsvar kan ha mindre klåda. I huden ses framför allt rivmärken, eksem och ibland ytliga hudinfektioner.

Smitta

Skabb smittar genom nära, lite längre hudkontakt, sannolikt mer än 5 minuter. Att handhälsa på någon med skabb räcker inte för att bli smittad. Trångboddhet och situationer som innebär längre närkontakt ökar risken för smitta. Exempel på sådana situationer är när flera personer sitter tätt ihop och tittar på samma dator/surfplatta eller delar säng.

Risken att smitta andra finns även tiden innan sensibiliseringen ägt rum och klådan debuterar. Att ha skabb har ingenting med hygien att göra. Indirekt smitta är extremt ovanligt vid "vanlig" skabb.

Vid krustös skabb är smittsamheten hög och smitta kan ske genom kortare hudkontakt och även indirekt via krustor på kläder, i sängkläder och på möbler. Skabbutbrott förekommer därför sporadiskt på äldreboende och sjukhus. Såväl boende som medpatienter och personal kan då smittas. Ibland är utbrotten långdragna och kan kräva omfattande vårdresurser. Vid krustös skabb ska smittvägar noggrant kartläggas och det är önskvärt att tidigt koppla in hudläkare och helst vårdhygienisk expertis. Personal och närstående informeras och uppmanas att vara observanta på symtom. 

Diagnos

Det är viktigt att tidigt misstänka och diagnostisera skabb. Fråga alltid om partner, vänner och närstående har klåda. Diagnosen ställs genom att hitta ett levande skabbdjur vilket ska konstateras i ett mikroskop. Det är viktigt att veta, inte bara tro, att det handlar om skabb, då det finns många andra orsaker till klåda.

Vid undersökning av patient med "vanlig" skabb rekommenderas användning av handskar. Vid krustös skabb tillämpas särskilda hygienrutiner, läs mer på sidan Behandling.

Det krävs god belysning, lupp eller dermatoskop och ett tränat öga för att hitta skabbgångar. I ena änden av gången ses en liten svart prick som vid dermatoskopi benämns deltatecken. Det dermatoskopiska fyndet är tillräckligt för diagnos varför dermatoskopi med fördel kan användas vid undersökning av barn.

En knappnål förs försiktigt mot ena änden av skabbgången och skabbdjuret brukar då klamra sig fast vid nålspetsen. Försiktigt läggs skabbdjuret på ett objektglas för att med mikroskop bekräfta diagnosen. Gör gärna en ring med tuschpenna runt det du tror är skabbdjuret för att underlätta vid mikroskoperingen. Låt gärna patienten titta i mikroskopet, vilket motiverar till bättre följsamhet till ordinerad behandling.  

Vid krustös skabb hittas skabbdjur även i krustorna. Om det är svårt att hitta skabbdjuret skrivs remiss till hudklinik, innan behandling mot skabb inleds.

Skabbdjuret är litet och det krävs förstoringsglas, dermatoskop eller mikroskop för att se djuret.