MRB av betydelse för vården

Oavsett om bakterier är känsliga eller resistenta mot antibiotika så ger de upphov till samma typer av infektioner med samma allvarlighetsgrad. Det som skiljer är möjligheten att behandla med antibiotika. Samma bakterier som kan orsaka sjukdom kan också finnas naturligt i vår normala bakterieflora på hud, slemhinnor och i tarmen. Bärarskapet är detsamma oavsett om det är en antibiotikaresistent eller antibiotikakänslig bakterie. Den som bär på antibiotikaresistenta bakterier och får en infektion behöver informera vården så att valet av antibiotika blir så bra och effektivt som möjligt.

MRSA

MRSA, meticillinresistent Staphylococcus aureus, är en antibiotikaresistent hudbakterie som främst orsakar infektioner i hud och mjukdelar, men kan också ge upphov till svårare infektioner såsom sepsis. Bärarskap förekommer i näsa, svalg, perineum och på huden. MRSA innebär resistens mot samtliga penicilliner, cefalosporiner och karbapenemer.

MRSA sprids i första hand genom kontaktsmitta. Smitta i vård och omsorg kan ske vid bristande följsamhet till basala hygienrutiner där förorenade händer och kläder kan föra smittan mellan patienter. Även dåligt rengjord utrustning och instrument kan sprida smitta. Smitta kan också ske till exempel inom familj/hushåll där personer lever tätt tillsammans, vid träning och idrott med nära kroppskontakt, eller vid vistelse i länder med hög förekomst av MRSA. Risk för smittspridning ökar vid pågående klinisk infektion eller hudsjukdom med bruten hudbarriär.

MRSA är vanligt i flera länder utanför Norden. Vård på sjukhus utanför Norden anses därför öka risken för att förvärva MRSA. I Sverige sprids MRSA främst utanför vården som så kallad samhällsrelaterad smitta.

MRSA är allmänfarlig och smittspårningspliktig enligt smittskyddslagen (2004:168). Patienter får också förhållningsregler som bland annat innebär informationsplikt i samband med vård.

VRE

VRE, vankomycinresistenta enterokocker, omfattar Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium. Det finns redan från början ganska få antibiotika för att behandla enterokockinfektioner och vankomycinresistens gör det ännu svårare. Infektioner med enterokocker är relativt sällsynta men kan förekomma i form av urinvägsinfektioner. Svåra infektioner som sepsis drabbar främst personer med nedsatt immunförsvar. Bärarskap förekommer i tarmen. Sår och katetrar kan koloniseras.

I vården sprids VRE framför allt som kontaktsmitta mellan patienter via förorenade händer, kläder, föremål och ytor och koloniserar sedan mag-tarmkanalen. Risken för smittspridning ökar vid diarré. VRE kan överleva länge i vårdmiljön.

Risken att förvärva smitta med VRE är störst vid vård på sjukhus utomlands. Utbrott förekommer även i svensk sjukvård ofta orsakat av bristande rengöring av ytor och utrustning som delas mellan patienter.

VRE är anmälningspliktig och smittspårningspliktig enligt smittskyddslagen (2004:168).

ESBL-bildande bakterier

ESBL, extended spectrum betalaktamas, är ett enzym som bryter ner antibiotika och medför resistens mot betalaktamantibiotika som penicilliner och cefalosporiner. ESBL förekommer hos gramnegativa tarmbakterier som Escherichia coli, Klebsiella pneumoniae och Proteus mirabilis. De vanligaste infektionerna är urinvägsinfektioner och sepsis. Bakterierna förekommer normalt i tarmen. Kolonisation av sår och katetrar förekommer.

Smittan förvärvas ofta via livsmedel i länder med hög förekomst av ESBL-bildande bakterier, men risken att förvärva smitta finns även vid vård på sjukhus utanför Norden. I vården sprids ESBL-bildande tarmbakterier framför allt som kontaktsmitta mellan patienter via förorenade händer, kläder, föremål och ytor och koloniserar sedan mag-tarmkanalen. Risken för smittspridning ökar vid diarré.

ESBL-bildande bakterier är anmälningspliktiga från laboratoriet enligt smittskyddslagen (2004:168).

Multiresistenta Pseudomonas och karbapenemresistenta Acineobacter

Pseudomonas och Acinetobacter är miljöbakterier och tillhör inte den normala bakteriefloran. Bakterierna kan kolonisera luftvägar, sår och katetrar, och kan orsaka infektion främst hos immunsupprimerade och lungsjuka patienter samt i samband med intensivvård. Risken för att förvärva smitta med multiresistenta Pseudomonas och karbapenemresistenta Acinetobacter finns vid vård på sjukhus utanför Norden. Spridning i vården sker framför allt som kontaktsmitta mellan patienter via förorenade händer, kläder, föremål och ytor. Bakterierna har förmåga att överleva länge i miljön.

Multiresistenta Pseudomonas och karbapenemresistenta Acinetobacter är inte anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen (2004:168).