Orsaker till förstoppning
Sjukdomar som kan orsaka förstoppning
Förstoppning kan vara orsakad av sjukdomar eller vara en läkemedelsbiverkan.
Förändrade avföringsvanor inklusive förstoppning kan vara ett debutsymtom på tjock- och ändtarmscancer.
Följande varningssignaler i samband med förstoppning ska alltid utredas av läkare:
- Blod i avföringen.
- Viktnedgång.
- Slemtillblandning i avföringen.
- Aptitlöshet.
- Buksmärtor.
- Smärta i samband med tömning.
- Plötsligt ändrade avföringsvanor.
Endokrina och metabola sjukdomar | Diabetes mellitus Hyperkalcemi Hypothyroidism Uremi |
Myopatier (muskelsjukdomar) | Amyloidos Dystrofia myotonica Sklerodermi |
Neurologiska sjukdomar | Autonom neuropati Cerebrovaskulär sjukdom Multipel skleros Parkinsons sjukdom Ryggmärgsskada/tumör |
Psykiatriska orsaker | Ångest Depression Somatiseringssyndrom Ätstörningar |
Strukturella orsaker | Analfissurer Anal striktur Hemorrojder Inflammatorisk tarmsjukdom Tjock- och ändtarmscancer Anal/rektal prolaps Rektocele |
Övrigt | Förstoppningsdominerad IBS (IBS-C) Graviditet Sexuella övergrepp Rädsla för smärta Immobilitet |
Förstoppning vid neurologisk sjukdom eller ryggmärgsskada
Förstoppning liksom avföringsinkontinens är ett vanligt och stort problem för personer med neurologisk sjukdom, till exempel MS eller ryggmärgsskadade. Personer med ryggmärgsskada graderar problem med tarmfunktionen minst lika högt som problem med immobilitet och sexuell dysfunktion. Problemet är ofta dubbelt då det inte bara innebär störd tarmmotilitet och sfinkterfunktion, utan även svårighet att på grund av sin funktionsnedsättning ta sig till en toalett. Det kan ta en stor del av dagen att sköta tarmen. Många med ryggmärgsskada behöver också personlig assistans för att klara tarmtömningen vilket kan innebära ytterligare stress.
Ju högre ryggmärgsnivå skadan är lokaliserad på, desto mindre blir avföringsfrekvensen. Skador över T1-nivå ger långsammare tarmpassage. Skador nedanför T1 ger en normal tid genom magsäck och tunntarm, men fördröjd passage genom kolon. Huvudproblemet för den som har en hög ryggmärgsskada är dock oftast inte den fördröjda passagen genom mag- och tarmkanalen utan själva tarmtömningen. Hög ryggmärgsskada innebär nedsatt kontroll över den yttre sfinktern, nedsatt buktryck vid krystning, paradoxal spastisk kontraktion av den inre sfinktern vid krystning samt nedsatt rektal sensitivitet. Med hjälp av försiktig stimulering av rektalslemhinnan kan man initiera en relaxation av både den inre och yttre sfinktern, läs mer på sidan Åtgärder vid förstoppning. Är relaxation inte möjlig att uppnå så är lavemang ett alternativ.
Skador på de nedre delarna av ryggmärgen (conus och cauda equina) kan skada de parasympatiska nerver som medierar ryggmärgs-kolon reflexer, vilket innebär ytterligare försämrad tarmtömning. Dessa skador ger även frånvaro av tonus i den yttre sfinktern och slapp bäckenbottenmuskulatur med risk för avföringsinkontinens. Det är därför viktigt att hålla rektum tom med regelbunden tömning. Detta görs genom att tömma rektum med fingret med samtidigt stöd av valsalvamanöver (krystning, utandning mot stängda stämband) och magmassage.
Målet för behandling av förstoppning hos ryggmärgsskadade är effektiv tarmtömning utan att framkalla skada eller avföringsinkontinens. Det saknas bra studier beträffande nyttan av olika laxantia. På grund av risken för avföringsinkontinens är det dock viktigt att eftersträva fast avföring speciellt hos de med lägre ryggmärgsskador [6].
Bäckenbottendysfunktion - Rektocele
En annan faktor som kan göra det svårare att tömma tarmen är rektocele. Rektocele innebär en svaghet (ett bråck) i den bakre vaginalväggen som gör att ändtarmen buktar in mot vagina. Den exakta orsaken till rektocele är inte känd. Man vet inte heller hur vanligt förekommande rektocele är bland kvinnor i stort.
Förstoppning och Irritable Bowel Syndrome
Irritable bowel syndrome (IBS) är tillsammans med funktionell dyspepsi den vanligaste magrelaterade besöksorsaken i sjukvården. IBS innebär att man har obehag eller smärta i magen tillsammans med störd avföringskonsistens. IBS indelas ibland ytterligare efter det dominerande symtomet, till exempel förstoppningsdominerad eller diarrédominerad IBS. Avgränsningen mellan förstoppningsdominerad IBS (IBS-C) och vanlig förstoppning är diffus, och det som avgör om man har IBS är egentligen till hur stor grad man har buksmärta eller obehag. Behandlingen mot själva förstoppningssymtomet skiljer sig dock inte mot vanlig förstoppning [3].
Läkemedel som kan orsaka förstoppning
Många läkemedel har förstoppning som biverkan, och det finns ett samband mellan antalet läkemedel som intas och risken att få förstoppning. I de flesta fall är mekanismerna bakom förstoppningsbiverkan inte kända. De vanligaste läkemedlen som är associerade med förstoppning är [3]:
- Antiepileptika.
- Antihistaminer.
- Antiparkinson läkemedel.
- Antacida.
- Antikolinergika.
- Diuretika.
- Kalciumblockare.
- Kolestyramin (gallsyrebindare).
- Järntabletter.
- Kalktabletter.
- Neuroleptika.
- NSAID.
- Opiater (exempelvis morfin).
- Tricykliska antidepressiva.
- Vinkaalkoloider (cytostatika).
Opiatorsakad förstoppning
Opiatbehandling av smärta i livets slutskede innebär nästan alltid någon grad av förstoppning. Frånsett andra biverkningar av opiater så utvecklas tolerans ganska långsamt beträffande förstoppningen och därför rekommenderas profylaktiskt laxantia. Osmotiskt aktiva medel, till exempel laktulos är förstahandsmedel, men upp till en tredjedel av patienterna kräver även rektal behandling. Byte till metadon minskar behovet av laxermedel och transdermal fentanyl har visat sig ge mindre förstoppning än peroralt morfin. Även oralt naloxon i dosen 8-10 mg eller 10-20 % av morfindosen har visat sig vara effektivt vid opiatinducerad förstoppning. Nackdelen med att ge naloxon är att det vid en viss dos börjar motverka den analgetiska effekten av opioiden.
Ibland används kombinationen tablett oxykodon och naloxen. Det finns även perifera opiatantagonister som inte passerar blod-hjärnbarriären och som kan ges subkutant, till exempel metylnaltrexon [3].
Förstoppning hos äldre
Förekomsten av förstoppning ökar med åldern och mellan 20-40 % av äldre över 65 år besväras av förstoppning. Hos äldre som vårdas på sjukhem är mer än varannan person förstoppad och det är därför viktigt att förebygga, planera och observera tarmtömningarnas frekvens och avföringens konsistens. Bidragande faktorer till förstoppning kan vara immobilitet, svagare bukmuskulatur som bidrar till minskad krystförmåga, minskad sensibilitet, sämre kosthållning, fler sjukdomar och intag av fler läkemedel.
Vid långvarig förstoppning kan fekalom bildas. Ett fekalom är en stor avföringsklump som spänner ut ändtarmen vilket gör att ändtarmens omgivande muskler och känsel inte fungerar normalt. Tarmtömningen försvåras då ytterligare och en ond cirkel har skapats. Det vanligaste symtomet vid fekalom blir motsägelsefullt diarréer, så om en äldre person har diarré ska man alltid ha fekalom i åtanke. Behandlingen av fekalom är makrogoler samt tarmsköljning och måste efterföljas med förebyggande behandling mot förstoppning [7].
Förstoppning hos gravida
Förekomsten av förstoppning hos gravida är 11-38 % och tros bero på en förlångsammad tarmpassage i andra och tredje trimestern. En ökande nivå av progesteron har föreslagits vara bakomliggande orsak. Behandlingen är att i första hand försöka öka intaget av fibrer. Fungerar inte det kan ett tarmirriterande medel provas [8].
Terapiresistent förstoppning och utredning
Har patienten svårt att uppnå en förbättring med hjälp av livsstilsförändringar och läkemedel, tas ställning till om vidare utredning behövs för att hitta orsaken till förstoppning. Perianal undersökning, inklusive inspektion och palpation, är av stor vikt. Då kan man identifiera anala besvär som hemorrojder, onormalt kraftig sänkning av bäckenbotten vid krystning (descenderande perineum) eller anal/rektal prolaps [3].
Ytterligare utredning som kan behövas och som kan identifiera eventuell slow-transit förstoppning, bäckenbottendysfunktion eller anatomiska avvikelser som till exempel rektocele [2] är följande:
- Kolontransitröntgen - ger ett mått på den totala passagetiden genom mag-tarmkanalen och ger svar på om slow-transit förstoppning föreligger.
- Defekografi - röntgenundersökning som kan påvisa bäckenbottendysfunktion samt anatomiska avvikelser som till exempel rektocele.
- Tryckmätning i analkanalen - kan påvisa defekter i analkanalens slutmuskler samt bedöma känsligheten i ändtarmen.
- MR Defekografi, Ballongtest (Balloon Expulsion Test) och WCC (Wireless Motility Capsule Test) [3].