Analinkontinens - vård och behandling - Översikt
Analinkontinens är ett symtom och inte en sjukdom. Ofta finns det mer än en orsak till analinkontinens. Därför är en utredning viktig. Analinkontinens innebär en nedsatt förmåga eller en oförmåga att kontrollera sin tarmfunktion avseende gas och/eller avföring. Det kan yttra sig på olika sätt. Det kan vara brådskande trängningar, urge, med eller utan läckage. Det kan även vara läckage utan förvarning, passivt.
Internationella studier visar att analinkontinens förekommer hos 2-10 % av befolkningen samt ökar med ålder och är då nästan lika vanligt hos män som hos kvinnor. Analinkontinens kan leda till varierande grad av socialt och psykiskt lidande och negativ påverkan på individens livskvalitet. Flera studier visar att många drar sig för att söka vård och endast ett fåtal berättar om sina besvär för vårdgivare. Det är också vanligt att vårdpersonal inte frågar specifikt om patientens tarmfunktion.
Analinkontinens kan förebyggas, botas eller lindras
Vårdpersonalen har ett stort ansvar att fråga om tarmfunktionen. Då många patienter kan ha svårt att prata om eller korrekt beskriva sin inkontinens är det viktigt att vara lyhörd och skapa förtroende i bemötandet. Det ska ske på ett strukturerat sätt. Att använda validerade frågeformulär för tarmdysfunktion och hälsoskattning kan underlätta vid samtal och bedömning.
Definitionen av analinkontinens är ofrivillig avgång av gas, lös eller fast avföring som för individen ger sociala och hygieniska problem som upplevs besvärande. Det finns ingen konsensus om vilken grad som anses vara ett kliniskt problem utan det viktiga är hur den enskilda individen upplever sitt problem och att behandlingen skräddarsys efter det.
Utredning och behandling bör sättas in så tidigt som möjligt. Målet är en normaliserad eller förbättrad tarmfunktion och en ökad livskvalitet.
Tarmfunktion
Det behövs ett välfungerande samspel mellan olika organ i kroppen för att ha en god kontroll över kontinens och tarmtömning. Följande faktorer är viktiga för en trygg tarmfunktion:
- Konsistens och frekvens.
- Fungerande peristaltik (tarmrörelser) och passage i magtarmkanalen.
- Medveten och viljemässig kontroll över muskulatur i bäckenbotten och analsfinkter.
- Fullgod känsel och lagringsförmåga analt och i rektum.
Kvalitetssystem
Det är verksamhetschefen respektive den medicinskt ansvariga som fastställer och dokumenterar riktlinjer för vårdens utövande. Det är även verksamhetschefen som utser vilka av den berörda hälso- och sjukvårdspersonalen som ska få förskrivningsrätt och göra bedömning av personalens utbildningar och kompetens (SOSFS 2008:1). En sjuksköterska med särskild kompetens bör ha ansvar för att fortlöpande handleda övrig personal och informera om nyheter och förändringar inom inkontinensområdet.
I ansvaret bör också ingå att hålla enhetens hjälpmedel aktuella. För både enskilt och särskilt boende gäller att inkontinenshjälpmedel ska vara individuellt utprovade och förskrivna inom ramen för de produkter som upphandlats. Läs mer om ansvar i Vårdhandbokens texter om delegering och ansvar.
Kvalitetsprogram inom inkontinens
NIKOLA är ett nationellt nätverk för inkontinens inom kommun och region och har utarbetat kvalitetssäkringsprogram för tarmen, både för barn och vuxna. För mer information om utredning och behandling vid analinkontinens finns också "Riktlinjer vid analinkontinens", ett skriftligt kompendium framtagen av en expertgrupp av uro- och tarmterapeuter. Såväl kvalitetssäkringsprogram som riktlinjer är fria att använda och nås via Nikolas webbplats, se relaterad information. Läs även mer i Vårdhandbokens texter om urininkontinens.
Dokumentation
All patientvård ska dokumenteras i en patientjournal (SFS 2008:355). Vid förskrivning av inkontinenshjälpmedel bör individuell utprovning, förväntad förbrukning, förskrivning, planerad uppföljning samt utvärdering antecknas i journalen (SOSFS 2008:1).
Basala hygienrutiner
Urinvägs- och/eller tarminfektioner är de vanligaste vårdrelaterade infektionerna inom både akutsjukvård och äldreomsorg. För inkontinensvård, precis som i all övrig vård och omsorg, ska basala hygienrutiner tillämpas för att förhindra smittöverföring.