Nutrition, enteral - Översikt
Texterna inom området nutrition i Vårdhandboken utgår från Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:10) om förebyggande av och behandling av undernäring, samt Socialstyrelsens kunskapsstöd "Att förebygga och behandla undernäring. Kunskapsstöd i hälso- och sjukvård och socialtjänst" [1]. Den terminologi som tillämpas bygger på Socialstyrelsens definierade centrala begrepp inom nutritionsvård [1]. Se även Socialstyrelsens termbank [2]. I samband med den senaste uppdateringen av kunskapsstödet gjordes också en översyn över begrepp inom nutritionsområdet [2], se också figur 1. Termen enteral näringstillförsel rekommenderas framför enteral nutrition. Ett samlingsbegrepp för enteral och parenteral näringstillförsel är artificiell näringstillförsel som därmed ersätter begreppet artificiell nutrition.
Grunden för all kost- och nutritionsbehandling är oralt intag av mat och dryck. Hos ett mindre antal patienter är aptiten och förmågan att äta så nedsatt, att intaget av mat och dryck trots anpassning är otillräckligt för att tillgodose behovet av energi och näring. Artificiell näringstillförsel via mag-tarmkanalen, enteral näringstillförsel (EN), eller tillförsel direkt i blodbanan, parenteral näringstillförsel (PN) kan då vara alternativ. Både enteral näringstillförsel och parenteral näringstillförsel tillsammans med kosttillägg kallas också med ett gemensamt namn medicinsk nutritionsbehandling. För fördjupning avseende användning av enteral näringstillförsel [3], angående evidens vid olika sjukdomstillstånd, se riktlinjer och konsensusdokument hos European Society for Clinical Nutrition and Metabolism (ESPEN).
Enteral näringstillförsel kan användas som enda näringskälla, så kallad total enteral näringstillförsel (TEN), eller ges i kombination med mat och dryck och/eller parenteral näringstillförsel. För de flesta är det bäst med en kombination av peroral, enteral och parenteral näringstillförsel. Endast en mindre andel patienter behöver enbart enteral näringstillförsel eller parenteral näringstillförsel. Målet är ofta en successiv övergång från enteral näringstillförsel, och eventuell parenteral näringstillförsel, till peroralt intag. Vissa patienter kan vara i behov av konsistensanpassad kost om dysfagi eller tuggsvårigheter föreligger. Vid permanent dysfagi kan enteral näringstillförsel vara en livslång nutritionsbehandling. Patienter som har förmågan att svälja utan risk bör uppmuntras att dricka och äta både för smakupplevelsen men också för den orala hälsans skull.
Det är viktigt att som vårdpersonal uppmärksamma patientens totala situation, eftersom den helt eller delvis bristande möjligheten att äta vanlig mat kan försämra livskvaliteten och möjligheten att tillgodose behovet av energi och näringsämnen. En viktig förutsättning för näringstillförsel via enteral näringstillförsel är en fungerande mag-tarmkanal. Denna funktion kan förändras under sjukdomens förlopp, varför kontinuerlig uppföljning och utvärdering måste ske och behandlingen kontinuerligt anpassas. Vid enteral näringstillförsel är det viktigt att uppmärksamma den orala hälsan och att vara noggrann med munvård. Särskilt viktigt är detta vid total enteral näringstillförsel då ingen eller väldigt små kvantiteter föda passerar munnen.
Innan näringstillförsel via enteral näringstillförsel startar är det viktigt att ge information till patienten, närstående och/eller personal. Informationen bör innefatta syftet med behandlingen, hur sondmatningen går till och vilka eventuella problem som kan uppstå. I samband med att enteral näringstillförsel startas bör en plan för behandling och uppföljning upprättas och dokumenteras, se Behandling/vårdplan i Nutrition.
Hantering av enterala lösningar är känslig därför att tillväxten av bakterier sker snabbt. För att minska risken att förorena näringslösning med mikroorganismer vid ihopkoppling och övriga manipulationer krävs följsamhet till basala hygienrutiner och ett aseptiskt arbetssätt. Bakterier i näringslösningar har goda förutsättningar att växa till och kan leda till kolonisation och en eventuell infektion i mag-tarmkanalen. Om bakterierna bildar toxin kan detta leda till en akut matförgiftning.