Nedre luftvägar

Indikation för rensugning i nedre luftväg är sekret som orsakar hinder för ett effektivt luftflöde i de nedre luftvägarna. Hörbara (genom auskultation) eller synbara tecken på sekret i luftvägarna kan vara att patientens andning blir mer ansträngd, att det hörs ett gurglande läte från luftvägarna, hosta eller genom att det går att känna vibrationer över patientens bröstkorg. Nedsatt syresättning monitorerat med hjälp av pulsoximeter eller indikation på akut andnöd kan vara brådskande tecken på sekret som blockerar för ett effektivt syrgasutbyte [1,2].  

Rensugning i nedre luftvägarna ska ske vid behov och är mest effektivt med ett kontinuerligt sugtryck jämfört med ett intermittent oregelbundet [1,2]. Inget sugtryck ska ske när sugkatetern förs ned i tub/kanyl/stoma utan endast på vägen upp ur tub/kanyl. Det finns ingen evidens som styrker att man kan droppa natriumklorid i tub/kanyl för att underlätta rensugning, utan detta kan istället leda till hypoxi [1,2,5,7,12] och kolonisering av bakterier i nedre luftvägarna med risk för infektion [1,2,13].

Sugtrycket vid rensugning i de nedre luftvägarna bör inte överstiga 26 kPa (0,26 bar, 200 mmHG) och sugning ska inte pågå i mer än 15 sekunder [1,5,7]. Vid inställning av sugtryck bör så lågt sugtryck som möjligt eftersträvas så länge en effektiv rensugning kan bibehållas [7]. När behov av upprepad rensugning finns, är det viktigt att patienten får chans att återhämta sig mellan gångerna [5].

Rensugning i tub/trakealkanyl kan delas upp i ytlig och djup. Ytlig rensugning sker ned till tub/kanylspets och är den sugteknik som rekommenderas [1,2,5,14]. Indikation för att suga nedanför tub/kanyl, är om den ytliga rensugningen är ineffektiv och hindrar adekvat ventilation. Då rekommenderas att gå nedanför kanylspets med beaktan av komplikationer relaterat till detta [7]. Rensugning i nedre luftvägarna kan orsaka hypoxi, speciellt hos patienter med svår lungsjukdom [1,2]. Syrgasbehandling före och efter rensugning rekommenderas ej som rutinmässig åtgärd utan aktivt ställningstagande ska tas för högriskpatienter eller där desaturation i samband med rensugning är känd [1,15].

Rensugning i tub/kanyl sker endast vid behov [2,5,8], dock kan det vara lämpligt att utföra minst 1 gång var 8:e timme för att minska risken för ocklusion i tub och i trakealkanyler utan innerkanyl [2].

Rensugning via endotrakealtub, nasaltub eller trakealkanyl ska ske ner till endotrakealtubens eller trakealkanylens spets för att undvika komplikationer [1,2,13, 14,16].

För öppna och semislutna system rekommenderas att markera sugdjupet på en sugkateter som kan användas som mall. Exempel trakealkanyl: ta innerkanylen, för ner en sugkateter till spetsen och markera sugdjupet med en penna på sugkatetern. Denna kan sedan fästas i närheten av sugen och användas som mall. Innan rensugning påbörjas måttas sugdjupet på sugkatetern med hjälp av mallen. Håll sedan sugkatetern hela tiden vid det önskade maximala sugdjupet [14]. Finns ingen innerkanyl så finns alltid utskriven längd på trakealkanyl eller endotrakeal-/nasaltub angiven i produktbeskrivningen.

Vid slutna sugsystem är sugkatetern uppmarkerad med längd i centimeter vilket underlättar beräkning av sugdjupet. Vid kopplingen till ventilatorn finns ett ”fönster” där längden kan avläsas.