Andningsvård - Översikt

Att andas är en förutsättning för att leva.  Andning kan delas upp i flera steg: cellandning, transport inandning och utandning. I lungan sker gasutbytet där blodet får syre och samtidigt gör sig av med koldioxid som vädras ut med utandningsluften [1-3].  Andningsorganen består av de övre och de nedre luftvägarna, men även strukturen kring luftvägarna med bröstkorg och andningsmuskulatur med den största muskeln, diafragma, är viktiga för att andningen ska fungera [4-6].

De övre luftvägarna består av:

• näsa
• svalg (pharynx)
• tonsiller och polyper (adenoider)
• struphuvudet (larynx)
• struplocket (epiglottis).

De nedre luftvägarna består av:

• luftstrupen (trakea)
• bronkerna (luftrörsförgreningarna)
• bronkioler (små luftrör)
• alveoler (små lungblåsor).

Andningsproblem - andningssvikt

Den som inte kan andas fritt och obesvärat eller inte får tillräckligt med luft, kan få kvävningskänslor och känna otrygghet, rädsla, panik och ångest. Ett luftvägshinder kan också vara ett livshotande tillstånd [6].

Andningssvikt (respiratorisk svikt) kan ha många orsaker. Den absolut vanligaste är rökningsorsakad kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), men det finns även andra tillstånd och sjukdomar som kan ligga bakom såsom neuromuskulära sjukdomar, trauma, deformerad bröstkorg, lungfibros eller sjuklig fetma. Vid dessa tillstånd kan det vara svårt för kroppen att vädra ut koldioxid eller få tillräckligt med syre. Det finns olika typer av behandling mot andningssvikt och alla syftar till att förbättra andningen med det primära syftet att rädda liv, men behandling medför också förhöjd livskvalitet för patienten. Det är påfrestande att vara lungsjuk eller att ha problem med andningen, både för den som är sjuk och för de närstående [1,7].  

Definition av underventilering (hypoventilation) är ett arteriellt PCO2 >6,0 kPa samt ett lågt PO2 <10 kPa. Många med underventilation kan ha respiratorbehandling i hemmet nattetid som räcker för att hålla blodgaserna på en normal nivå dagtid. De flesta får ventilation via en näs- eller ansiktsmask men även trakeostomi förekommer [8,9].

Vanliga kliniska tecken på otillräcklig andning

• Hög puls (>100 slag/minut)
• Snabb andning (>24 andetag/minut)
• Oro som syns i ansiktsuttryck
• Oro eller förvirring
• Använder hjälpmuskler till andningen
• Medvetandeförändring
• Ökat blodtryck
• Cyanos (blåaktiga läppar)
• Förlängd utandning [5,6]

Uppträd lugnt

Det är viktigt att den som träffar en person med andningssvårigheter uppträder lugnt och förtroendeingivande. Genom att tala lugnt, ge sig god tid att lyssna och ta reda på hur den med andningssvårigheter känner sig, kan i många fall känslor av rädsla, ångest och panik minskas. Höj huvudändan och lägg stöd under armarna. Iaktta andningsmönster, djup och frekvens, samt färg på hud, nagelbäddar och läppar. Tänk på att det är ansträngande för patienten att tala [6].

Övervakning

Kontrollera alltid att patienten tar tillräckligt djupa andetag med en rimlig frekvens (10-16 andetag/minut), för att säkerställa att koldioxiden vädras ut. Syremättnaden kan också mätas med en pulsoximeter. Notera färgen på läppar, nagelbäddar och hud för att se tecken på syrebrist [6,10-12].

Tänk också på att vid användning av pulsoximeter måste nagellack avlägsnas innan mätningen börjar eftersom värdet annars kan bli falskt. Det är också viktigt att kontrollera att utrustningen fungerar och passar patienten. Det finns olika typer av mätmetoder. Vissa sjukdomstillstånd kan orsaka falska mätresultat, till exempel vid kolmonoxidförgiftning och sjukdomar med ett stort antal omogna vita blodkroppar i blodbanan. Starkt ljus kan också påverka mätresultatet [5,10].

Munvård

En god munvård ingår som en mycket viktig del i andningsvården. Det är särskilt viktigt exempelvis då patienten har mycket hosta och slem eller då slemhinnorna är torra [11,12].

I de fall då patienten inte själv orkar hosta upp slem måste luftvägarna rengöras med hjälp av sugutrustning. Det finns också olika slags hjälpmedel att tillgå, bland annat en så kallad hostmaskin [13,14], se Andningsbefrämjande tekniker.

Information och dokumentation

Ta reda på vad patienten redan kan och om det finns underlättande strategier för andningsvård som patienten använder sig av för att minska andningsbesvären. Dokumentera alltid givna omvårdnadsåtgärder och effekter av dessa [11,12].