Andningsbefrämjande åtgärder

Kommunicera med patienten och:

1. Skapa fri luftväg om det finns luftvägshinder. (Vid totalt luftvägsstopp utför först ryggslag och sedan buktryck enligt HLR rådets Handlingsplan för luftvägsstopp).
2. Avlägsna sekret, blod eller föremål från munhålan.
3. Lyft käken framåt-uppåt så att tungan och mjukdelarna inte faller bakåt, nedåt i svalget. De kan annars täppa till luftvägen.
4. Lossa åtsittande kläder, framför allt sådana som sitter åt runt hals, bröst och midja. De kan annars hämma andningsrörelserna eller bidra till kvävningskänslor.
5. Öppna fönstret så att frisk och sval luft kommer in, eftersom patienten ofta upplever att sval luft underlättar andningen. Pollen och starka dofter av exempelvis parfym, blommor, rök och matos kan dock medföra ökade besvär.
6. Sängliggande patienter med andningssvårigheter ska ligga med höjd huvudända och kuddar som stöd för armarna. Använd hjärtsängsläge. Om det inte finns hjärtsäng kan man lägga en kudde eller filt under knävecken. Det är viktigt att patienten tycker att det känns bekvämt.
7. Icke sängliggande patienter ska sitta bekvämt med stöd för armarna och benen.
8. Om en sängliggande patient har mycket slem är det viktigt att hen får hjälp att ändra läge kontinuerligt. Även en passiv lägesändring aktiverar andningen. På så sätt ökar möjligheten för sekret att dräneras till de större luftvägarna, varifrån det kan hostas upp.
9. Instruera och hjälp patienten att andas djupt, det vill säga att "andas med magen". Då koncentreras andningen till de basala delarna av lungorna, vilket förbättrar andningen. Lägg en hand på patientens mage och be hen att andas mot handen så att magen höjs vid inandning och sänks vid utandning.
10. Instruera patienten att göra så kallad "sluten läppandning" det vill säga att andas lugnt in genom näsan och ut genom halvslutna läppar. (Läs mer i Andningsbefrämjande tekniker)
11. Instruera och hjälp patienten att hitta en bra andningsrytm samt ett fungerande och mer effektivt andningsmönster. Andas med patienten eller visa först själv hur det kan göras. Berätta vad avsikten med åtgärden är och var lyhörd för patientens svårigheter. Fråga av och till hur det känns [11-12,17].