Utredning och undersökning
Lymfödem med uppenbar orsak, till exempel uppkommet inom året efter cancerbehandling, erbjuder sällan några diagnostiska svårigheter. Men om orsaken är oklar, måste en noggrann utredning göras för att säkerställa diagnosen och utesluta allvarliga sjukdomar som kräver omedelbar behandling. Utredningen bör innefatta:
Anamnes
- Lokalisation, debut, eventuellt utlösande faktorer
- Sjukdomar och behandlingar som kan ha samband med ödemet
- Förlopp
- Förbättring
- Försämring
- Dygnsvariationer
- Förekomst av rosfeber
- Tyngd- och spänningskänsla, samt smärta/värk (oftast sekundär, men kan bero på spänningskänsla i vävnaden)
- Tidigare erhållen behandling av ödemet
- Patientens uppfattning av besvären med hänsyn till arbete och fritid, både fysiskt och psykosocialt
Inspektion
Vid undersökningen bör patienten vara väl avklädd så att den affekterade kroppsdelen och intilliggande områden är väl synliga. Undersökningen innefattar inspektion av
- lokalisation och utbredning
- hudförändringar: tunn, glansig, torr, utspänd hud, hyperkeratos
- färgförändringar
- sidoskillnad i kärlteckningen
- avtryck av klädesplagg eller smycken
- ärr, sår, lymfblåsor
- utfyllnad kring hälsenan
- utseende och form på tår
- rörelsemönster
- rörelseomfång.
Palpation
- Konsistens i subkutis, jämförelse eventuellt med frisk sida [9].
- Pitting - tummen trycks hårt mot vävnaden under 60 sekunder. Vid förekomst av pitting ses därefter en fördjupning i vävnaden på grund av att vätska trycks ut i omgivningen. Svullnad som domineras av fettväv och/eller fibros uppvisar minimal eller ingen pitting. På barn kan pekfingret användas.
- Förhårdnader
- Ärrvävnad
- Positivt Stemmers tecken - det är svårt att med tumme och pekfinger lyfta ett hudveck vid tå- eller fingerbaserna på grund av förtjockning av hud och subkutan vävnad, jämför med normala sidan.
Objektiva mått
Notera patientens längd och vikt för att bestämma Body mass index (BMI). Övervikt är vanligt förekommande hos ödempatienter.
Volym- och/eller omkretsmätning för att få en uppfattning om volymskillnaden vid unilaterala ödem. Omkretsmätningen ger dessutom upplysning om ödemets utbredning/lokalisation. Omkretsmätning var 4:e cm rekommenderas och med dessa omkretsmått kan extremitetens volym beräknas [1]. Ödemvolymen kan uttryckas i absolut (mL) eller i relativt värde (%). Det relativa värdet tar hänsyn till personens kroppskonfiguration. Exempel: 200 mL (absolut ödemvärde) kan motsvara 5 % (relativt ödemvärde) hos en person med övervikt, mot 10 % hos en mager person.
Endast ett omfångsmått av vardera arm eller ben är otillräckligt. Att använda anatomiska strukturer som mätpunkter ökar risken för mätfel vid upprepade mätningar över tid.
Vid större lymfödem kan fotodokumentation ha ett pedagogiskt värde för att påvisa för patienten eventuell förbättring/försämring av lymfödemet och därmed kunna motivera till fortsatt behandling.
För tidig diagnos rekommenderas både mätning av ödemvolym och lokal vävnadsvätska med Tissue dielectric constant (TDC) [1].
Exempel på volym- och omkretsmätning, bägge armarna mäts och differensen
uttrycks i mL och i procent %.
Kompletterande undersökningar
- Ultraljud (UL)
- Magnetisk resonanstomografi (MRT)
- Tissue dielectric constant (TDC) mäter vätska i subkutana vävnaden med elektromagnetiska vågor
- Lymfscintigrafi (nuklearmedicinsk undersökning med hjälp av radioaktiva spårämnen)
MRT-bilder av överarmarna på en patient med ensidigt armlymfödem.