Anatomi och fysiologi
Lymfsystemets anatomi och fysiologi är här mycket summariskt beskrivet.
På 1177.se finns grundläggande information och illustrationer samt en anatomisk atlas. Länk finns i Relaterad information.
Lymfsystemets anatomi
Lymfsystemet består av lymfkärl och lymfatiska organ (lymfkörtlar, mjälte, tonsiller, thymus) samt lymfatisk vävnad i slemhinnorna. Lymfkärlen leder lymfan till det venösa blodsystemet. Lymfatiska organ och lymfatisk vävnad bidrar till kroppens immunförsvar och bildande av lymfocyter.
De finaste lymfkärlen, lymfkapillärerna, börjar i vävnaden och är klafflösa. I dessa leds lymfan, en oftast klar och genomskinlig vätska, vidare till grövre prekollektorer och kollektorer som genom klaffar delas in i segment, lymfangion, med egen pumpfunktion. På väg genom kollektorerna passerar lymfan en eller flera lymfkörtlar. Lymfkörtlar kan förekomma ensamma eller i grupp. Stora lymfkörtelansamlingar finns bland annat i armhålorna och i ljumskarna. Lymfan når slutligen de stora lymfstammarna, ductus thoracicus och ductus thoracicus dexter, som tömmer sig i vänster respektive höger venvinkel, angulus venosus sinister och dexter [2].
Kroppen delas in i territorier och dräneras i olika riktningar beroende på flödesriktningen i de klafförsedda kärlen. Lymfan i klafflösa kapillärer kan föras i alla riktningar. Vidare delas kroppen in i fyra lymfatiska kvadranter. Lymfan kan inte utan vidare passera gränserna dem emellan.
Kunskapen om territorier, flödesriktningar och kroppskvadranter har betydelse när det gäller infektionsrisk och i behandlingen av patienter med lymfödem [3].
Lymfsystemets fysiologi
Delar av blodet kan genom ultrafiltration passera de arteriella och venösa kapillärernas tunna kärlväggar och hamnar i interstitiet [4]. Från denna interstitiella vätska får cellerna sin näring och det är till denna vätska cellerna avger sina slaggprodukter. Lymfsystemets uppgift är att transportera bort äggvitemolekyler tillsammans med fettmolekyler, beståndsdelar av nedbrutna celler och med vatten som transportmedium, nu som lymfa, från interstitiet tillbaka till blodsystemet.
Normalt tillförs blodbanan cirka två liter lymfa per dygn. Lymfsystemets sammanlagda transportkapacitet är dock betydligt större. Denna funktionella reserv utnyttjas mer eller mindre när lymfvolymen, transportbehovet, ökar vid till exempel kroppslig belastning, värme och inflammatoriska processer. Är transportbehovet större än transportkapaciteten kan ett ödem bli synligt. Skador i lymfsystemet kan leda till att transportkapaciteten är mindre än det normala transportbehovet. Resultatet blir ett lymfödem [2].
Olika hjälpmekanismer kan öka lymftransporten. Lymfangionen kan pumpa med högre frekvens, fler lymfkärl öppnas för transport, kollateraler och anastomoser, både lymfo-lymfatiska och lymfo-venösa, bildas [2].
