Fall och dess konsekvenser i form av frakturer och andra skador utgör ett stort hälsoproblem i samhället. Även fall utan kroppsskada ger försämrad livskvalitet, eftersom den som fallit ofta begränsar sina aktiviteter av rädsla för att falla igen.
Sjukdomar och olika symtom är de vanligaste riskfaktorerna som man måste ta hänsyn till i det fallförebyggande arbetet. Patienter med ökad risk för att falla kan identifieras utifrån diagnos eller symtom.
Fall förknippas oftast med höftfrakturer och kan jämföras med stora livshändelser och försämrad livskvalitet. Även rädsla för att falla sänker livskvaliteten. Upp till 70% av dem som fallit nyligen känner rädsla för att ramla igen.
Det tycks inte vara någon årstidsvariation i hur fallen fördelar sig över året i hemmet och på institution. Om man tittar på hela äldrepopulationen tycks frakturförekomsten vara betydligt högre under vintermånaderna.
Som vårdpersonal bör man alltid ställa sig frågan "Finns risk för fall?" och vid redan uppkomna fall "Vad orsakade fallet?". Fall ska alltid betraktas som ett symtom på något, det vill säga ett tecken på förändring hos patienten till dess motsatsen är bevisad.
Tvångs- och begränsningsåtgärder är enligt gällande regelverk inte tillåtet i vården. Undantag finns för nödsituationer. Tvångs- och begränsningsåtgärder handlar om att vidta åtgärder mot personens vilja.
Basen i det förebyggande arbetet är flera generella åtgärder avsedda för samtliga patienter på en enhet. Dessa bör alltid kompletteras med individuella åtgärder som grundas på en fallriskutredning för de personer som enligt fallriskvärderingen har visat sig ha förhöjd risk för att falla.
Tillgång till fallförebyggande träning är låg i Sverige. Tidigare studier har visat att det kan vara svårt för äldre personer att börja träna. Äldre är inte en homogen grupp utan består av personer med olika önskemål och förutsättningar.