EKG - Översikt
Ett elektrokardiogram, EKG, är en registrering av det elektriska impulsförloppet i hjärtat och kan göras antingen i vila eller under ansträngning. Vilo-EKG är näst efter hjärtauskultation den vanligaste diagnostiska hjärtundersökningen i sjukvården. Vilo-EKG kan tas på vårdcentraler, i ambulans eller på sjukhus och ingår ofta som en del i vanliga hälsokontroller, inför en operation eller för att få friskintyg.
Ett elektrokardiogram, EKG, är en registrering av det elektriska impulsförloppet i hjärtmuskeln.
Indikationer
En vilo EKG-undersökning utförs på följande indikationer:
- hjärtrytmrubbning
- hjärtinfarktdiagnostik och uppföljning
- misstänkt hjärtsvikt
- oklar bröstsmärta eller andfåddhet
- svimning
- vissa elektrolytrubbningar
- preoperativ utredning
- screening för hjärtsjukdom hos till exempel idrottsutövare, flygpersonal med mera.
Hjärtats elektriska aktivering
Alla myokardceller har förmåga till spontan elektrisk aktivering, så kallad automaticitet. Möjligheten till spontan elektrisk aktivering beror på att det upprätthålls en ojämn elektrisk jonfördelning över cellmembranet i myokardcellen, med hög kalium- och låg natriumkoncentration intracellulärt. Detta medför en potentialskillnad över cellmembranet.
Då myokardcellerna aktiveras sker en depolarisation, som orsakas av en snabb inströmning av natriumjoner in i cellen, vilket upphäver potentialskillnaden över cellmembranet. Denna så kallade aktionspotential utlöser i sin tur en depolarisation av angränsande celler, varefter den elektriska impulsen fortplantas genom myokardiet.
Efter depolarisationen sker en rad mekanismer för att återställa jonkoncentrationen och polariteten över cellmebranet. Denna fas kallas för repolarisation. Under den första delen av repolarisationsfasen kan cellen inte aktiveras elektriskt oavsett stimuleringsstyrka, vilket benämns som en absolut refraktärperiod. Under resterande del av repolarisationen är cellen relativt refraktär och det krävs under denna fas ett kraftigare stimulus för att skapa en depolarisation.
Vid normala förhållanden styrs hjärtats elektriska aktivering av ett system med specialiserade myokardceller, i det så kallade retledningssystemet. Retledningssystemet består av sinusknutan, AV-knutan, His bunt, höger och vänster skänkel samt purkinjefibrerna. Detta elektriska system ser till att hjärtats olika delar aktiveras i rätt ordning.
Hjärtats elektriska aktivering startar normalt sett i sinusknutan. Sinusknutan består av specialiserade retledningsceller med hög automaticitet. Vanligtvis har sinusknutan den högsta egenfrekvensen och styr således den elektriska aktiveringen av hjärtat.
Sinusknutan är innerverad av det icke viljestyrda nervsystemet (autonoma nervsystemet) och har både sympatikus- och parasympatikusfibrer som kan höja respektive sänka basfrekvensen. Den elektriska impulsen leds som en vågfront ut i förmaksmyokardiet och aktiverar successivt höger och vänster förmak. I nedre delen av höger förmak depolariseras AV-knutan och den elektriska impulsen fördröjs något. AV-knutan är främst innerverad av vagusnerven, men också av sympatikusfibrer.
Depolarisationen fortleds därefter ned genom His bunt mot skänklarna. AV-systemet (AV-knutan, His bunt och skänklarna) är i normala fall den enda elektriska förbindelsen mellan förmak och kammare. Depolarisationsvågen leds tills sist vidare ned i höger respektive vänster skänkel och ut i purkinjefibrerna. Som ett svar på depolarisationen av hjärtmuskelcellerna uppstår en muskelkontraktion i hjärtmuskeln, men själva muskelkontraktionen och hjärtats pumpfömåga kan inte närmare analyseras utifrån EKG-bilden.