Planering av transkulturell omvårdnad
För att på bästa sätt kunna planera vården utifrån ett transkulturellt perspektiv kan man tänka sig följande struktur för insamling av fakta [3,13,36]:
Samla in allmän information för att få en helhetsbild av personen och situationen. Fråga efter födelseland, vilket språk och kommunikationsform personen är van att använda. Avsluta med att fråga om personen tillhör någon särskild folkgrupp och upplevelsen av tillhörighet till den samt religionstillhörighet.
Sök information av kulturell karaktär och information som är specifik för det aktuella hälsoproblemet och situationen. Frågor som kan ställas är:
- Vilka uppfattningar har personen om sin hälsa och sjukdom?
- Varför har personen sökt vård?
- Vilken egenvård har personen utfört?
- Vilken behandling har personen fått tidigare?
- Vilka förväntningar har personen på vården?
- Vilka regler för förhållandet mellan könen finns och vem önskar man bli vårdad av?
- Hur är rollerna i familjen? Vem har auktoritet i familjen?
- Hur mycket vill familjen delta i vården och behandlingen?
- Vem har hjälpt personen under sjukdomstiden och vad har hjälpen bestått i?
Sök fakta om vilka kulturella faktorer som kan inverka på behandlingsåtgärderna till exempel kostfrågor. Här kan det till exempel handla om hur man ska lyckas med kostråden.
- Vem lagar maten?
- Vad består maten vanligen av?
- När ska måltiderna intas?
Ytterligare uppgifter av betydelse kan vara graden av anpassning till det nya landet och den nya kulturen, eventuella upplevelser av förtryck, rasism och fördomar, bakgrund och inverkan av att vara arbetskrafts- eller flyktinginvandrare samt eventuella ekonomiska bekymmer.
Var uppmärksam på personens beteende och känslomässiga uttryck. Aggressivitet eller överdriven rädsla kan till exempel uppstå vid olika undersökningar som blodprovtagning eller EKG-undersökning. Negativa attityder till vårdpersonal likväl som undvikande beteenden, apati eller överengagerad välvilja kan förekomma. Dessa uttryck kan vara tecken på psykisk ohälsa och eventuellt posttraumatiskt stresstillstånd, PTSD. Det är vanligt hos personer som upplevt stark och långvarig stress, inte minst flyktingar [37].
Vissa situationer kan framkalla smärtsamma minnesbilder, så kallade flash-backs, av liknande händelser som tidigare upplevts under svåra livsomständigheter, tortyr, våld och förföljelser. Även psykosomatiska symtom som huvud- och muskelvärk, sömnsvårigheter och mardrömmar är vanligt. Bemöt personen med lugn och respekt. Fråga om personen varit med om någon häldelse som påverkar hens liv och om det har hänt att hen känt sig påverkad eller upprörd i situationer som påminner om den. Planera för adekvata stödåtgärder [37,38].