Hälsorelaterat beteende

Individers hälsorelaterade beteenden har också att göra med om orsakerna till sjukdomen upplevs som påverkbara eller inte. Detta kan bland annat ha att göra med socioekonomiska faktorer som ålder, kön, kulturellt ursprung och social bakgrund.

Det hälsorelaterade beteendet är också beroende av om individen upplever en viss grad av hot eller inte för den egna hälsan [16]. Det upplevda hotet påverkas i sin tur av om personen upplever sig vara känslig för och mottaglig för att drabbas av tillståndet och av hur allvarlig sjukdomen uppfattas.  Ytterligare faktorer som ökande symtom, kunskaper och påstötningar från andra kan skynda på hur personen handlar.

Sannolikheten för en positiv förändring av det hälsorelaterade beteendet ökar om personen upplever att fördelarna av ett förändrat beteende överväger nackdelarna med anstängningen. Det kan handla om minskad risk för negativa konsekvenser eller komplikationer till följd av sjukdom.

Skillnader i upplevt hot och riskmedvetenhet av betydelse för egenvården har beskrivits av kvinnor med graviditetsdiabetes av olika ursprung [9,10,17,18] och är viktiga exempel som ger perspektiv att fråga om. Ärftlighet och hormonella förändringar (individ faktorer) angavs som orsak bland kvinnor födda i Sverige.  De efterfrågade behandling för graviditetsbesvär och hade en befogad rädsla för att få typ 2 diabetes. De startade en kamp mot sjukdomen med aktiv egenvård.

Många av kvinnorna i gruppen födda i  Mellanöstern kände inte till orsaken men nämnde Allahs vilja (övernaturliga faktorer) eller invandrarskapet. Graviditetsbesvär uppfattades som naturliga och lämnades därför utan behandling och graviditetsdiabetes sågs som övergående efter barnets födsel. De beskrev en lägre medvetenhet om risker och beskrev en mer passiv attityd till egenvård under graviditeten.

Detta var ännu mera uttalat bland kvinnor födda i Afrika [10,18]. Oavsett ursprung delade kvinnorna uppfattningen att hälsa innebär "att vara fri från sjukdom" och uttryckte oro för det väntade barnets hälsa.

Ett liknande mönster återfinns i studier av personer med diabetes. Olika egenvårdsbeteenden beskrivs: Ett passivt med förlitande på hjälp från vårdpersonal, ett aktivt med egen justering av livsstil efter blodsockerkontroller och ett informationssökande med upprepade vårdkontakter [7,8,19]. I den individuella vårdplaneringen är det av betydelse att identifiera olika egenvårdsbeteenden och anpassa stöd därefter. 

Hälsorelaterade åtgärder

Den upplevda tilltron till förmågan att själv kunna utföra olika riktade hälsorelaterade åtgärder (self-efficacy) inverkar också på beteendet [20]. Ju starkare den är, desto större är viljan till aktiv egenvård. Förmågan stärks av erfarenheter av situationer som individen upplever sig behärska. Uppfostran i olika kulturer inverkar på egenvårdsförmågan [21]. Den stärks av uppväxt i en individorienterad kultur, till exempel Sverige eller USA, som uppmanar till självständighet, egna initiativ och där andra, även professionella vårdare, betraktas som jämlikar att samråda med.

Uppfostran i en grupporienterad kultur som till exempel vissa länder i Medelhavsområdet, Mellanöstern och Afrika, innebär att man lär sig lyda auktoriteter som läkaren och läraren. Hierarkiska förhållanden och stor maktdistans kan leda till osjälvständighet och passivitet, vilket hämmar den egna förmågan. Samhällsordningen är ofta traditionell med en stark familje- och släktgemenskap med ömsesidigt beroende och individen skyddas av gruppen så länge hen är lojal och lever upp till förväntningarna.

I östasiatiska samhällen prioriteras det gemensamma bästa och harmoni mellan människor framför individuella intressen. Uppväxt i dessa kulturer kan innebära att individen antingen har ett mer aktivt eller passivt beteende beroende på syftet med förändringen. Försök identifiera detta. Lyssna, observera och fråga. Anpassa åtgärder därefter.