Afasi, dysartri, dysfagi - vård och bemötande - Översikt
Kommunikation är en komplicerad process där information överförs mellan individer. Kommunikation låter oss uttrycka känslor, förmedla information och dela tankar. Kommunikation hjälper oss bygga relationer och tillåter oss att dela erfarenheter och behov.
Vid skador i hjärnan kan man drabbas av olika kommunikationsstörningar som kan påverka tal-, röst- och/eller språkförmågan. Dessa kommunikationsstörningar är afasi/dysfasi, anartri/dysartri, talapraxi/taldyspraxi. Internationellt sätt används afasi, dysartri och talapraxi som paraplybegrepp för dessa syndrom, oavsett störningens svårighetsgrad [1].
Dysfagi innebär nedsatt förmåga eller oförmåga att äta eller svälja. Dysfagi uppstår vanligtvis till följd av skador i hjärnan eller nervsystemet, men det kan också ha psykogena orsaker. Dysfagi och kommunikationsstörningar innebär stor negativ påverkan på en individs livskvalitet med ökad risk för isolering och depression samt nedsatt förmåga att kunna återgå till arbetet [2-4].
Afasi
Afasi är en språkstörning som innebär nedsatt förmåga eller oförmåga att tala, förstå tal, läsa och/eller skriva. Hos de flesta individer är språkförmågan lokaliserad till vänster hjärnhalva och en skada på denna plats i hjärnan orsakar ofta afasi. Stroke är den vanligaste orsaken till afasi [5], men även andra hjärnskador, som till exempel traumatiska hjärnskador, tumörer eller infektioner kan ge upphov till afasi.
Den totala incidensen av stroke har minskat under de första decennierna av 2000-talet och till följd av detta har även antalet personer som insjuknar i afasi minskat. Dock så är andelen patienter med stroke som får afasi oförändrad och ligger på cirka 30 % [6,7]. I Sverige insjuknar totalt 35 per 100 000 invånare i afasi efter en första ischemisk stroke (blodpropp i hjärnan), och det är lika stor andel män och kvinnor som insjuknar [6].
Språkförmågan brukar vanligtvis delas in i expressiva och impressiva förmågor. Den expressiva förmågan är användningen av språk; att tala eller skriva. Den impressiva förmågan är att förstå språk, det vill säga att förstå tal och läsning. En person som får afasi brukar få både expressiva och impressiva svårigheter av olika grad och typ, beroende på skadans plats och utbredning i hjärnan [1,8].
Vanliga symtom
Symtomen nedan kan ofta härledas till afasi och är viktiga att känna till:
- Svårigheter att finna ord.
- Svårigheter att komma på egennamn.
- Ord byts ut mot varandra. Det är vanligt att "ja" blir "nej".
- Svårigheter att bilda korrekta satser.
- Svårigheter att tolka och förstå vad andra säger.
- Svårigheter att läsa.
- Svårigheter att skriva; stava eller formulera sig i skrift.
Talapraxi
Talapraxi innebär en nedsatt förmåga att programmera artikulationen, det vill säga svårigheter att koordinera vilka muskler som ska aktiveras och i vilken ordning detta ska ske. Talpraxisförmågan är lokaliserad till vänster hjärnhalva i närheten av språkområdena och förekommer därför ofta tillsammans med afasi. Får personen talapraxi tillsammans med afasi kommer personen att ha större expressiva svårigheter än impressiva. Talet hos en person med talapraxi låter ofta ansträngt och hackigt.
Dysartri
Dysartri är en talstörning som orsakas av skada i hjärnan eller i nervsystemet, och innebär att personen får nedsatt rörlighet i musklerna som används vid tal. Den nedsatta rörelseförmågan kan bero på en känselnedsättning, förlamning av muskulaturen eller svårigheter att samordna rörelser mellan olika muskler.
Dysartri uppkommer vid skador i hjärnstammen, lillhjärnan och vid dubbelsidiga skador i hjärnbarken. Dysartri indelas i olika typer utifrån neurologiska kännetecken och talsymtom. Olika neurologiska sjukdomar är således associerade med en viss symtombild och typ av dysartri. En ensidig stroke ger ofta en lättare och övergående dysartri eftersom talorganen är dubbelsidigt innerverade. Även andra neurologiska sjukdomar som parkinson, ALS (amyotrofisk lateralskleros) och MS (multipel skleros) orsakar dysartri [9].
Vanliga symtom
Talstörningen kan påverka både artikulationen och rösten. Drabbas musklerna i läppar, tunga och mjuka gommen får patienten en nedsatt förmåga att artikulera och talet blir ofta sluddrigt, otydligt, nasalt och okoordinerat. Drabbas musklerna i struphuvudet och/eller andningsmuskulaturen påverkas röst och luftströmmen vid tal, vilket gör att rösten blir svag eller hes [10].
Den specifika typen av dysartri diagnosticeras av logoped och ligger till grund för val av behandling. Personer med dysartri har till skillnad från personer med afasi, en intakt språkfunktion och kan kommunicera via skrift samt läsa och förstå vad andra säger. Dysartri kan förekomma som ensamt symtom eller tillsammans med övriga tal- och språknedsättningar, beskrivna ovan. Personer med dysartri har ofta även dysfagi, det vill säga sväljningssvårigheter.
Dysfagi
Sväljning definieras som transport av mat från munnen ner till magen. Dysfagi är en störning av ät- och sväljförmågan. Sväljningen brukar normalt delas upp i fyra faser; pre-oral, oral-, faryngeal- och esofagealfas och avvikelser kan förekomma på samtliga faser. Sväljningen styrs från hjärnstammen men aktiveras även från hjärnbarken. Skador i dessa områden leder ofta till dysfagi.
Den pre-orala fasen innebär svårigheter att föra mat eller dryck till munnen. Det kan exempelvis vara svårt att hantera bestick. I den orala fasen smakas maten av, bearbetas och transporteras bakåt mot svalget. Den i munhålan bearbetade maten kallas bolus. Den faryngeala fasen är när mat, dryck, läkemedel och saliv transporteras genom svalget ner till matstrupen och den esofageala fasen är transporten genom matstrupen till magsäcken [11].
Orofaryngeal dysfagi innebär svårigheter att transportera bolus till eller genom svalget. Detta kan medföra att bolus ligger kvar i munhålan utan att en sväljning utlöses, att mat ligger kvar i svalget efter en sväljning, eller att mat och dryck hamnar i struphuvudet. Detta ökar risken för felsväljning och aspiration till luftvägarna. Esofageal dysfagi kan exempelvis innebära att det blir stopp i matstrupen eller att personen får uppstötningar av gamla matrester som blivit liggande kvar i matstrupen [11].
Vanliga symtom
Symtomen nedan kan ofta härledas till dysfagi och är viktiga att känna till:
- Sväljer inte undan saliv/spiller saliv eller mat ur munnen.
- Hostar i samband med måltid.
- Avvikande ätbeteende, till exempel förlängd ättid, ofrivillig viktnedgång, undviker speciell föda.
- Har svag, kraftlös hoststöt.
- Påverkad andning eller röst vid sväljning.
- Nedsatt tuggförmåga.
En screening av sväljförmågan med exempelvis vattensväljningstest bör alltid göras vid misstanke om dysfagi. Visar resultatet från sväljningsscreeningen på svårigheter bör en noggrannare kartläggning av sväljförmågan göras. Detta är av stor vikt för att säkerställa läkemedels-, närings- och vätskeintag samt att undvika luftvägskomplikationer. Ibland kan även en instrumentell bedömning av sväljningen med flexibel endoskopisk undersökning av sväljning (FUS) eller med videofluroskopisk sväljundersökning (VFS) bli aktuell [12].
Det finns flera orsaker till dysfagi så som neurologiska och kognitiva sjukdomar, tumörer, operationer i huvud- och halsområdet eller långvarig intubering. Den vanligaste sjukdomen som orsakar dysfagi är stroke. Av alla personer med stroke får cirka två tredjedelar dysfagi under akutvårdsskedet, varav hälften av dessa sväljer fel så att det hamnar i luftvägarna [1]. Även om dysfagin hos de flesta av dessa personer är övergående, är det viktigt att sväljningssvårigheterna kartläggs för att undvika och förebygga medicinska komplikationer som malnutrition, dehydrering och aspirationspneumoni [13,14].
Utredningen av sväljförmågan ligger till grund för vidare åtgärder och behandling som konsistensanpassning, sväljningstekniker och sväljningsträning.