Clostridioides difficile
Clostridioides difficile (C. difficile), tidigare kallad Clostridium difficile, är en sporbildande bakterie som kan orsaka mer eller mindre allvarliga diarrétillstånd när den normala balansen i tarmfloran rubbas.
Nya, mer aggressiva varianter av C. difficile (bland annat ribotyp 027) har spridits i USA, Kanada och Europa under senare år och orsakat stora utbrott. Flera av dessa stammar tycks vara mer spridningsbenägna och orsakar allvarligare symtom med pseudomembranös kolit då den bildar mer toxin. De är ofta även mer resistenta mot antibiotika [15].
Riskfaktorer för att drabbas av C. difficile-infektion är antibiotikabehandling, hög ålder, kronisk sjukdom, sjukhusvård och protonpumpshämmande läkemedel [16]. Flertalet patienter med C. difficile i tarmen är symtomfria. För symtomfria bärare av denna bakterie finns inga restriktioner och de behöver heller inte behandlas. Symtom på C. difficile-infektion är vattnig, illaluktande diarré. Även krampartade buksmärtor förekommer [17].
Vårdpersonal löper ingen eller liten risk att drabbas av C. difficile-infektion eftersom den normala tarmfloran ger ett naturligt skydd.
Smittspridning
Sporer av C. difficile kan spridas i miljön och sedan vidare till mottagliga patienter. Smittan sprids sedan vidare genom indirekt kontaktsmitta, till exempel via personalens händer. Patienter vars tarm koloniserats av C. difficile-bakterien kan få symtom i form av diarré av varierande svårighetsgrad om bakterien kan föröka sig och bilda toxin i samband med rubbad bakterieflora, exempelvis vid antibiotikabehandling [18]. Inkubationstiden är svår att säkert fastställa men sannolikt handlar det ofta endast om några dagar till en månad [19,20]. Diarré som uppkommer under eller efter avslutad antibiotikabehandling eller i samband med sjukhusvård bör misstänkas vara orsakad av C. difficile [17].
Kontakta alltid vårdhygienisk expertis vid misstanke om utbrott på enheten [9].
Diagnos och provtagning
Diagnosen ställs efter klinisk bedömning tillsammans med mikrobiologisk analys av avföringen. Avföringen kan analyseras med flera olika metoder för att påvisa toxinproducerande C. difficile. Ofta används en kombination av påvisningsmetoder med PCR, snabbtest eller cytotoxinbestämning på avföring och odling. Laboratoriet önskar i de flesta fall provtagningsmaterialet i avföringsburk. Ange på provtagningsremissen om patienten har blodig avföring och/eller är svårt allmänpåverkad. Diagnostik på fast avföring är aldrig motiverad [21].
Det är inte meningsfullt att ta kontrollprover efter behandling.
Vårdrutiner vid C. difficile-infektion
- Observera särskilt att efter patientnära arbete vid misstänkt eller konstaterad tarminfektion ska händerna alltid tvättas med vatten och flytande tvål före desinfektion (SOSFS 2015:10) [9,10].
- Patienter med symtom på C. difficile-infektion vårdas i enkelrum med egen toalett och vistas på rummet med stängd dörr tills patienten är säkert symtomfri, vanligtvis till och med 48 timmar efter senaste symtom [9,10].
- Kontakta vårdhygienisk expertis vid behov.
Läs om rengöring, desinfektion, städning, hantering av avfall och tvätt i texten om vårdrutiner vid infektioner i magtarmkanalen.