Komplikationer

Läckage av avföring eller urin är den vanligaste orsaken till hudskada runt stomin. Enstaka läckage kan förekomma men om läckage uppstår dagligen kan det snabbt leda till en allvarlig hudskada. Lättare rodnad kan ge klåda under stomibandaget. En kraftig irritation orsakar lätt läckage av stomibandaget.

Hudirritation, klåda och upprepade läckage ska alltid behandlas av stomiterapeut. En stomiterapeut har kunskap om olika stomimaterial och kan bedöma patientens situation och utifrån det göra en korrekt analys.

Behandlingen syftar till att korrigera bandageringen eller att prova ut nytt stomibandage för att undvika läckage. Huden kan behandlas symtomatiskt med hudskyddskräm för stomi.

Bedömning inför behandling görs utifrån

• hudskyddsplattans hålstorlek
• avföringens konsistens
• stomins placering och konstruktion
• nytillkomna orsaker som exempelvis kraftig viktförändring
• graden av transpiration (då kraftig svettning kan orsaka stomiläckage).

Nekros

Normalt ska tarmslemhinnan vara rosaröd. Ibland kan cirkulationsstörning uppstå postoperativt och tarmslemhinnan kan gå i nekros. Stomin kan påverkas delvis eller helt.

Kontakt med kirurg och stomiterapeut rekommenderas för kontroll av tarmslemhinnan.

Separation

Vid en separation uppstår en defekt av hudens inläkning mot stomin/tarmkanten. Defekten kan utgöra en mindre del runt stomin eller runt hela stomin. Vanligtvis är defekten ytlig. Den orsakas oftast av att patienten har en nedsatt läkningsförmåga. Defekten granulerar av sig själv men bör täckas av stomibandaget. Ibland kan en extra tätning behövas som en hudskyddsring.

Kontakt med stomiterapeut för råd rekommenderas.

Stopp i stomin

Stopp i ileostomi kan orsakas av en vridning av tarmen, så kallat ileus, eller av att födoämnen som inte tuggats ordentligt fastnar som en propp i tarmen. Ileus kan också orsakas av sammanväxningar mellan tarmarna efter tidigare operationer. Detta innebär att stoppet kan sitta nära stomin eller högre upp i tarmen. 

Laxering av ileostomiopererad ska inte göras som behandling på grund av flödesrisk eftersom personen inte har någon tjocktarm kvar. Ett stopp i stomin är ofta smärtsamt och bör kontrolleras av läkare akut.

Vid nykonstruktion av urostomi är det viktigt att observera att urinflödet sker kontinuerligt under dygnet i urinuppsamlingspåsen. I vissa fall kan stomin svullna så att en urinkateter med rak spets (Foleykateter) tillfälligt kan behövas för dränering av urinen.

Förstoppning

Förstoppning kan inträffa hos kolostomiopererade personer.

Förstoppning  hos kolostomiopererade kan avhjälpas med

• fiberrik kost som exempelvis frukt, grönsaker, grovt bröd, katrinplommon
• rikligt intag av dryck, cirka 1,5-2 liter/dygn
• tarmreglerande läkemedel
• irrigation.

Vid stopp i stomin eller förstoppning ska läkare eller stomiterapeut kontaktas.

Postoperativt flöde vid ileostomi eller tarmreservoar

Patienter som inte har kolon kvar och har en ileostomi eller kontinent ileostomi kan drabbas av postoperativt flöde, vilket för dem innebär att de förlorar stora mängder vätska och salter genom avföringen.

När hela tunntarmen finns kvar är en normal dygnsmängd avföring oftast 500-700 mL vilket gör att de flesta upplever ett naturligt behov av att inta mer vätska och salter.

Vid postoperativt flöde eller efter en operation där den sista delen eller mer av tunntarmen inte finns kvar kan dygnsmängden avföring vara runt 1000 mL eller ännu mer. Detta innebär ett ökat behov av vätska och salter som kan vara svårt för patienten att kompensera på egen hand. Det kan bli nödvändigt med infusion av salt och sockerlösning, vätskeersättning samt stoppande läkemedel. Kontroller av vätskebalans så som daglig vikt, blodprovstagning (s-Na, s-K, s-krea och s-Hb) görs, samt mätning av dygnsmängden urin och avföring.

Symtom som uppstår vid stora vätskeförluster kan bland annat vara minskade urinmängder, muntorrhet, hjärtklappning, domningar i händer och fötter samt trötthet.

Denna patientgrupp kan få samma symtom om de insjuknar i exempelvis tillfälligt stopp i stomin/reservoaren, magsjuka eller turistdiarré. Behandling och observation av patienten sker på samma sätt som ovan beskrivet.

Stenos

En stenos innebär en förträngning med minskning av stomins öppning och svårigheter för avföring och urin att tömma sig i påsen. Vid stenos är det vanligt att läckage förekommer under plattan. Kontakt med stomiterapeut rekommenderas.

Bråck

Ett bråck i anslutning till stomin ser ut som en utbuktning då området runt stomin "bullar upp sig" på grund av en svaghet i bukväggen. Ibland uppstår problem med varierande avföringskonsistens på grund av bråcket, vilket kan leda till problem med stomibandageringen. Kontakt med stomiterapeut rekommenderas.

Prolaps

En prolaps innebär att stödjande vävnader runt stomin har försvagats så att stomin glider ut och blir betydligt längre än normalt. Stomin kan också svullna och ibland blir tarmen blåröd. Vid kraftig svullnad kan det bli problem för avföringen att tömma sig. En prolaps påverkar stomins utseende och kan innebära kosmetiska problem och problem med bandagering för patienten. Kontakt med kirurg och stomiterapeut rekommenderas.