Komplikationer
Övervätskning
Symtom på övervätskning kan vara
- viktökning
- blodtrycksstegring
- ödem
- rethosta
- andningspåverkan
- bensvullnad.
För att åtgärda övervätskning hos en patient som behandlas med peritoneal dialys (PD) ordineras eventuellt ökad diuretikados eller PD-påsar med högre glukoshalt. Eventuellt ordineras ett extra påsbyte och begränsning av vätskeintag.
Undervätskning
Symtom på undervätskning kan vara
- yrsel
- lågt blodtryck
- pulsstegring
- minskade urinmängder.
För att åtgärda undervätskning hos en patient med PD ordineras PD-påsar med lägre glukoshalt och extra vätskeintag.
Kateterrelaterade problem
Fibrin
Fibrin är ett äggviteämne som kan bildas i samband med PD-behandling. Fibrinet ser ut som små vita trådar eller klumpar. Om det finns fibrin i den uttappade dialysvätskan så är risken stor att det sätter igen katetern och hindrar vätskeflödet in och ut. Vid ett otillfredsställande flöde kan detta åtgärdas med hjälp av att pressa in dialysvätska för att försöka skjuta in eventuellt fibrin som sitter i vägen. Ibland kan läkemedel behöva tillsättas i dialysvätskan för att lösa upp fibrinet.
Obstipation
Det är viktigt att förhindra obstipation hos patienter med PD-behandling eftersom utspända tarmar kan orsaka försämrat vätskeflöde vilket är den vanligaste orsaken till flödesproblem i en PD-kateter.
Läckage
Läckage av dialyslösning vid exit-site kan uppstå i samband med att en PD-kateter är nyinlagd. Detta går att kontrollera med hjälp av en urinsticka som mäter glukos. Om det visar positivt för glukos på stickan kan det vara aktuellt att låta buken vila.
Smärta
Vid start av PD är det är vanligt med buksmärta i samband med i och/eller urtappning av dialysvätska. Detta beror på att PD-katetern kommer i kontakt med bukhinnan som är rik på nervfibrer. Patienten kan uppleva det som huggsmärtor i buken och det kan vara relativt smärtsamt. För att minska smärtorna kan flödeshastigheten sänkas genom att inte öppna aggregatet fullt ut och genom att minska avståndet mellan buken och urtappningspåsen. Smärtan brukar oftast bli lindrigare efter ett par veckor. En del patienter tolererar inte tom buk på grund av smärta och kan därför behöva ha en liten mängd dialysvätska i buken för att minska problemet.
Ändrat kateterläge
Vid bristande funktion av PD-katetern och misstanke om ändrat kateterläge kan försök att få igång tarmperistaltiken med lavemang göras för att på det sättet justera läget på katetern. Ibland måste PD-katetern fixeras genom att sys fast i bukväggen, detta görs i samband med operation.
Peritonit
Hos patienter med PD orsakas peritonit oftast av hudbakterier som har tillförts dialysvätskan genom kontamination. Vid peritonit kan symtomen variera i såväl omfattning som grad. Den vanligaste orsaken är oförsiktighet i själva kopplingsmomentet mellan kateterkopplingen och dialyssystemet.
Åtgärder i händelse av kontaminering:
- Om patientens koppling har kontaminerats, tappa inte in vätska utan avsluta påsbytet. Sätt på en ny jodhatt och tag omgående kontakt med PD-enheten/njurmedicin för rådgivning.
- Kateterförlängningen kan behöva bytas och det kan bli nödvändigt med antibiotikaprofylax.
- Vid kontaminering av kopplingen på PD-påsen kasseras denna och en ny PD-påse ska användas.
Symtom på peritonit kan vara
- grumlig, dimmig dialysvätska
- allmän sjukdomskänsla
- buksmärtor
- illamående och kräkning
- diarré eller annat obehag från buken
- eventuellt feber
- försämrad ultrafiltration.
En patient med PD och som misstänks ha peritonit, ska snarast omhändertas på den njurmedicinska enheten. Detta eftersom det kräver en specifik diagnostik och behandling samtidigt som det är viktigt med ett tidigt omhändertagande.
Diagnostik och behandling
Diagnosen peritonit ställs med hjälp av klinisk undersökning och styrks av grumlig PD-vätska. Vid osäkerhet kan förekomst av leukocyter påvisas i PD-vätskan. Prov för odling tas från den urtappade PD-vätskan. Antibiotikan administreras via PD-vätskan och behandlingen pågår cirka 2-4 veckor. Om det är möjligt så kan behandlingen ske polikliniskt med tät uppföljning via PD-mottagning.
Vid peritonit ökar proteinförlusterna i dialyslösningen på grund av ökad genomsläpplighet via bukhinnan. Det kan vara svårt att äta och det kan behövas en optimering av tillförd mängd energi och protein.
Peritonit med negativ odling
Om patienten har symtom på peritonit, men odlingen är negativ, utesluter detta inte en bakteriell infektion. Det kan också föreligga en steril peritonit, en inflammation orsakad av exempelvis föroreningar i dialysvätskan. Dessutom kan patienten utveckla en eosinofil peritonit, en slags allergisk reaktion på dialysvätskan. Detta inträffar oftast i början av behandlingen och symtomen avtar oftast successivt utan specifik behandling. Definitionsmässigt kan diagnosen sättas om de eosinofila granulocyterna utgör minst 10 % av det totala antalet leukocyter i urtappat dialysat.
Bråck
Dialysvätskan i bukhålan bidrar till ett hydrostatiskt tryck på bukväggen vilket kan framkalla ljumsk-, navel- eller pungbråck. Kända bråck bör åtgärdas innan behandlingsstart med PD. Om ett bråck uppstår efter dialysstart behöver det oftast åtgärdas kirurgiskt och patienten kan bli tvungen att tillfälligt behandlas med hemodialys tills bråcket är åtgärdat och operationssåret har läkt.
Större ärrbråck kan vara en kontraindikation för PD då de är svåra att åtgärda på ett hållbart sätt som klarar trycket i bukväggen som dialysvätskan medför.
Om någon komplikation uppstår ska läkare på den njurmedicinska enheten kontaktas.