Stomityper

En kolostomi är anlagd på tjocktarmen som är cirka 1,5 meter lång. Tjocktarmens uppgift är att suga upp vätska och en del salter, bilda gaser samt finfördela tarminnehållet. Tarminnehållet i tjocktarmen är därför halvfast till fast. De första dagarna efter operationen kan konsistensen dock vara mer rinnande. En kolostomi tömmer sig oftast 1-2 gånger per dag.

Vanliga orsaker till en kolostomioperation är tumörsjukdomar, inflammationer, avföringsinkontinens och fickbildningar i tjocktarmen.

Den vanligaste kolostomin är sigmoideostomi, som oftast är placerad på bukens vänstra sida och bör ha en höjd på 5-10 mm för optimal bandagering.

Ibland görs looptransversostomi eller loopsigmoideostomi. I regel är de tänkta som tillfälliga stomier och de har två öppningar. Från den ena öppningen tömmer sig avföring och den andra öppningen leder till den urkopplade tarmen. Stomier på transversostomi har en mycket lösare och fränare konsistens jämfört med en sigmoideostomi.

I vissa fall kan en stav användas för att hålla tarmen på plats. Staven kan tas bort på den tredje postoperativa dagen eller efter läkarordination. 

Tunntarmen är cirka fem meter lång och har till uppgift att suga upp vätska, näringsämnen, vitaminer och andra för kroppen nödvändiga ämnen. Tarminnehållet i tunntarmen är tunnflytande och starkt frätande vid kontakt med huden. Vid normal tunntarmslängd är dygnsmängden tarminnehåll 500-700 milliliter.

De vanligaste orsakerna till en ileostomioperation är inflammatoriska tarmsjukdomar, tumörsjukdomar eller avlastning av en anastomos i tjocktarmen.

Stomin kan göras antingen som en konventionell ileostomi eller som en loopileostomi som i regel är en tillfällig stomi. I sällsynta fall används en stav för att hålla tarmen på plats (se även kolostomi). Stomin är oftast placerad på bukens högra sida och bör ha en höjd på 20-30 mm för optimal bandagering.

Reservoaren konstrueras av tunntarm och töms ungefär var 4:e timme med hjälp av en speciell ileostomikateter för reservoar. Det är viktigt att rätt kateter används så att inte någon komplikation uppstår i nippelventilen.

Konsistensen på avföringen är lös som vid en ileostomi. Reservoaren är vanligen placerad på höger sida och bandageras oftast med ett speciellt plåster avsedd för reservoar.

En bäckenreservoar konstrueras av tunntarm och anläggs i bäckenet så att den kan tömmas via anus. Kolon och rektum är avlägsnade vid operationen. Avföringen blir lös som vid en ileostomi och kan ibland ge upphov till hudproblem runt anus. Vid bäckenreservoar tömmer sig tarmen vanligtvis cirka 5-7 gånger per dygn.

Vanliga orsaker till en urostomioperation är tumörsjukdomar i urinblåsan, neurogena blåsrubbningar eller medfödda missbildningar.

En vanlig metod för urinavledning är operation enligt Bricker. Då tas oftast urinblåsan bort och ett tunntarmssegment isoleras. Båda urinledarna sys in i tunntarmssegmentet. Tarmsegmentets ända läggs fram som en stomi, vanligen på bukens högra sida och bör ha en höjd på 20-30 mm för optimal bandagering.

Dygnsmängden urin är vanligtvis ungefär 1,5 liter. De första dygnen efter operationen kan urinen vara något blodig. Urinen innehåller alltid lite ludd som stöts bort från tarmslemhinnan. Tarmslemhinnan gör också att urinens lukt förändras.

I vissa fall anläggs en kontinent urostomi som konstrueras av tunntarm och töms ungefär var 4:e timme med hjälp av en speciell urostomikateter för reservoar. Det är viktigt att rätt kateter används så att inte någon komplikation uppstår i nippelventilen. Resevoaren bandageras vanligen med ett speciellt plåster avsett för reservoar.

I vissa fall kan en reservoarkonstruktion kopplas direkt till urinröret. Reservoaren benämns då som ortotopt blåssubstitut.