Smärtskattning av akut och postoperativ smärta - Översikt
Smärtskattning kan underlätta upptäckt av smärta [1] och bjuder in patienten till delaktighet i sin behandling, vilket i sin tur ger möjligheter till hänsynstagande av patientens erfarenheter och resurser [2,3].
Smärtskattning är en förutsättning för att kunna följa smärta över tid och ge en adekvat individuellt anpassad smärtlindring [4]. Vid beslut om åtgärd ska skattningen inte ensamt avgöra behov utan även inkludera smärtrelaterad funktionspåverkan för att inte riskera över- eller underbehandling [4-7]. Skalornas ändpunkter baseras på patientens egna erfarenheter. Observera att vårdpersonalens och patientens tolkning av skalsteg kan vara olika och att det kan bero på att patientens upplevelse av värsta tänkbara smärta kan förändras över tid.
Skattning av smärtintensitet är endast en del av en komplett smärtanalys vilken ger svar på frågorna:
- Intensitet - hur ont gör det?
- Lokalisation - var gör det ont?
- Varaktighet - när gör det ont?
- Karaktär - på vilket sätt gör det ont?
Har patienten svårt att uttrycka sin smärta med hjälp av de skattningsskalor som finns till hands, kan några enkla frågor ställas för att underlätta patientens beskrivning av hur stark smärtan är och hur den påverkar aktuell funktionsnivå.
Rutiner
Rutiner för smärtskattning kan behöva utformas olika beroende på den verksamhet de ska anpassas till. Varje sjukhus/kommunal verksamhet bör fastställa vilken skattningsskala som ska användas i första hand. Dock finns individuella variationer för vilken skala som är lättast för patienten att använda [8]. Ur patientens perspektiv bör samma skala användas i hela vårdkedjan eftersom patienten kan ha kontakt med olika vårdenheter. Val av skala ska dokumenteras och framgå i journalen.
Några saker att tänka på när smärtskattning ska utföras [2,4,6-9]:
- Patienten bör om möjligt skatta sin smärta själv.
- Smärtskattningen ska ske med hjälp av validerade, kliniskt relevanta skalor.
- Skattningsskalor tolkas olika. En dialog om patientens skattning minskar risken för missförstånd.
- Akut och postoperativ smärtskattning ska utföras regelbundet. Intervall bör anpassas till patientens smärta, personlighet, behandling och önskemål. De första timmarna efter en operation bör man göra täta smärtskattningar men när smärtan enligt patienten är under kontroll kan skattningarna glesas ut och utföras var fjärde timme eller en gång per arbetspass.
- Patienten ombeds skatta sin smärta både i vila och rörelse. Smärtintensitet och den funktionspåverkan, exempelvis störd vila, nattsömn, aptit eller mobiliseringsförmåga som orsakas av smärtan underskattas om smärtskattning enbart efterfrågas i vila.
- Beslut om åtgärd görs utifrån smärtintensitet och dess påverkan på förväntad funktionsnivå. Fråga patienten om vilken skattning (0-10) som är hanterbar i vila, sömn respektive vid rörelse.
- Genombrottssmärta bör utvärderas med hjälp av patientens självskattning både före och efter åtgärd.
Vid skattning av postoperativ smärta är det viktigt att inte ta för givet att patientens smärta beror på operationen. Det kan vara tidigare smärtor från till exempel ryggen, nacken eller liknande som besvärar postoperativt. Fråga därför alltid vilken smärta som skattats.
Inhämta följande information där det är aktuellt:
- Är den postoperativa smärtan adekvat i relation till ingreppet?
- Kan smärtan bero på att en komplikation tillstött, till exempel överfylld urinblåsa, blödning, trombos, infektion, anastomosläckage eller kompartmentsyndrom?
- Kan smärtan vara annan nytillkommen smärta?
Mål för smärtbehandling
Smärta är en individuell upplevelse och smärtskattningsskalor tolkas olika beroende på erfarenheter av värsta tänkbara smärta. En behandlingsgräns ska därför inte sättas endast utifrån smärtintensitet [4,7,10].
Ett exempel på mål för smärtbehandling vid akut och postoperativ smärta kan vara att patienten ska kunna
- djupandas
- mobiliseras
- vila och sova
- ha en acceptabel smärtnivå utan oacceptabla biverkningar som till exempel andningspåverkan, sedering, yrsel eller illamående.