Donation av organ och vävnader för transplantation - Översikt
Transplantation av organ och vävnader är idag en väl etablerad behandlingsform för patienter med terminal organsvikt eller vävnadsdefekt. Varje år utförs drygt 800 organtransplantationer och 800 vävnadstransplantationer i Sverige.
Organdonation är en förutsättning för transplantation. Många människor väntar på en transplantation av ett nytt organ, för att överleva eller få leva med bättre livskvalitet. Det är viktigt att hälso- och sjukvårdspersonalen identifierar möjliga organ- och vävnadsdonatorer när vården bedöms som utsiktslös för patientens egen skull och livet inte går att rädda. Antalet donatorer i Sverige räcker inte för att tillgodose behovet av organ och vävnader till alla de patienter som väntar på transplantation. Detta resulterar i att patienter på väntelistan avlider i väntan på ett nytt organ.
Organdonation från avlidna givare möjliggör att man kan tillvarata organ för transplantation. Organ som kan tillvaratas är njurar, lever, tarm, bukspottkörtel, hjärta och lungor. Vävnader som kan tillvaratas från en avliden person är hornhinnor, hjärtklaffar, hud och benvävnad.
Brytpunktsbeslut och organbevarande behandling
Om det bedöms att fortsatt vård inte längre är meningsfull för patienten, och livet inte går att rädda, fattas ett så kallat brytpunktsbeslut. Detta beslut tas av en legitimerad läkare i samråd med en annan legitimerad läkare och innebär att inte inleda eller fortsätta den livsuppehållande behandlingen. Närstående informeras om beslutet i ett samtal som kallas brytpunktssamtal. Mer om hur detta är reglerat i lag finns att läsa i lag om transplantation m.m. (SFS 1995:831).
Efter det dokumenterade brytpunktsbeslutet övergår vården i så kallad organbevarande behandling. Organbevarande behandling är intensivvårdssinsatser och andra åtgärder som ges till en döende patient för att bevara organens funktion eller förbättra förutsättningarna för transplantation. Behandlingen syftar till att förebygga, diagnostisera och behandla svikt i nödvändiga organfunktioner. Parallellt med den organbevarande behandlingen ges palliativ vård. Organbevarande behandling får pågå i 72 timmar om det inte finns särskilda skäl.
Efter brytpunktsbeslutet och under den organbevarande behandlingen ska förutsättningar för donation utredas. Detta innebär att en utredning av donationsvilja och medicinska förutsättningar påbörjas. Ett första steg i denna process är att kontakta transplantationskoordinator.
Efter fastställande av döden får medicinska insatser fortsätta i högst 24 timmar för att bevara organ eller annat biologiskt material i avvaktan på donationsoperationen.
Fastställande av död
Enligt lagen om kriterier för bestämmande av människans död (SFS 1987:269, ändring SFS 2020:581), är en person död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.
Det finns bara en död men två situationer som kan leda till detta:
- En patient med en svår nytillkommen hjärnskada och som vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning. Om skadan är så stor att all blodcirkulation till hjärnan har upphört, total hjärninfarkt, kan döden fastställas med direkta kriterier. Detta sker enligt ett särskilt protokoll som innefattar två kliniska neurologiska undersökningar och i vissa fall kompletterande angiografiundersökning eller nukleärmedicinsk undersökning av hjärnan. I dessa fall är det möjligt med donation enligt DBD-processen som beskrivs i stycket nedan.
- En döende patient som vårdas på en intensivvårdsavdelning men där det inte längre finns botande behandling. När livsuppehållande behandling med respirator och läkemedel (förutom palliation) avbryts och patientens hjärta slutar att slå, det vill säga cirkulationsstillestånd, startar fem minuters väntetid, en så kallad no-touch-period. Om ingen cirkulation eller andningsrörelser registrerats under dessa fem minuter dödförklaras patienten med indirekta kriterier. Indirekta kriterier är kännetecken som påvisar varaktigt hjärt- och andningsstillestånd. I dessa fall är det möjligt med donation enligt DCD-processen som beskrivs i stycket nedan.
Donationsprocesser
Det finns två olika processer för donation beroende på hur döden fastställts:
- Donation då döden inträffar efter primär hjärnskada (DBD) och döden fastställs genom direkta kriterier. Efter dödförklaring kopplas respiratorn inte bort utan fortsätter att hålla organen syresatta för att bibehålla funktion och kvalitet fram till donationsoperationen.
- Donation då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd (DCD) och döden fastställs genom indirekta kriterier. För att donation ska vara möjlig får det inte gå mer än tre timmar från avbrytande av livsuppehållande behandling till cirkulationen upphör.
I båda fallen vårdas en döende patient på en intensivvårdsavdelning och donation kan bli aktuell efter att det har fattats beslut om att livsuppehållande behandling inte längre är meningsfull för patienten.
De båda processerna finns beskrivna i Nationella Donationspärmar för DBD respektive DCD och på Socialstyrelsens webbplats; Donationsprocessen. Länkar finns på sidan Referenser och regelverk.
Transplantationslagen
Transplantationslagen (SFS 1995:831, ändring SFS 2022:582) innehåller bestämmelser om ingrepp för att kunna tillvarata organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa. Detta för att i behandlingssyfte transplantera materialet till en annan människa eller för att använda det för annat medicinskt ändamål.
Med annat medicinskt ändamål avses medicinsk forskning som är godkänd av en etikkommitté. Oftast handlar det om mindre cell-, blod- eller vävnadsprover, exempelvis bukspottskörtelns insulinproducerande celler. Det kan också handla om organ som inte kan användas i transplantationssyfte.
Forskningsprojekten syftar i första hand till att få fram bättre behandlingsmetoder och förståelse för olika sjukdomstillstånd. Annat medicinskt ändamål ska inte förväxlas med helkroppsdonation som regleras i obduktionslagen (SFS 1995:832, ändring SFS 2014:760). Det kräver skriftligt samtycke med en medicinsk institution.