Att underlätta ätandet
Måltidsfördelning
Det vetenskapliga underlaget avseende måltidsfördelning är begränsat [9] men små måltider eller mellanmål kan användas för att öka intaget av energi och näringsämnen [1,27]. Det finns också ett visst belägg för att äldre personer inte kompenserar på samma sätt som yngre när det gäller extra energiintag via mellanmål, vilket kan innebära en möjlighet att öka energiintaget [28].
För personer med nedsatt aptit bör således maten fördelas på flera måltider under dygnet, till exempel i tre huvudmål och två till tre mellanmål. Mellanmålen bör utformas utifrån patientens preferenser, och om möjligt också ha ett högt energi- och proteininnehåll. Fördelning över dygnet bör också anpassas individuellt. Det bör finnas möjlighet till sena nattmål eller tidiga morgonmål beroende på patientens tillstånd och dygnsrytm. Tiden mellan den sista måltiden på kvällen och nästa dags första måltid, nattfastan, bör inte överstiga 10-11 timmar [1,27]. En alltför tidsmässigt komprimerad måltidsordning, kan försvåra möjligheten att tillfredsställa behovet av energi och näringsämnen när aptiten sviktar.
Ätstödjande åtgärder
Ätstödjande åtgärder syftar till att underlätta för patienten att få sitt behov vätska, energi och näringsämnen täckt [1]. Ätstödjande åtgärder måste ske med respekt och lyhördhet för den enskildes integritet, självbestämmande och delaktighet.
Exempel på ätstödjande åtgärder kan vara att
- äta i avskildhet för att uppnå ro
- erbjuda äthjälpmedel, till exempel anpassade bestick
- hjälpa till att lägga upp mat på tallrik
- uppmuntra och påminna om att äta och dricka
- muntligt och/eller fysiskt guida kring och under måltid
- dela maten på tallriken
- mata, helt eller delvis.
En bedömning av vilken typ och hur mycket stöd som behövs i det individuella fallet är viktig. Ätstödjande åtgärder måste ges med lyhördhet och respekt för individens autonomi och värdighet. Vid till exempel stroke eller Parkinsons sjukdom kan man uppleva det svårt att äta tillsammans med andra och istället föredra avskildhet under måltiden.
I vissa fall är matning en motiverad åtgärd. Indikationen kan vara motorisk eller kognitiv dysfunktion, men också muskelsvaghet och orkeslöshet. Matningshastigheten måste alltid anpassas individuellt. Om matningstakten är långsam kan maten behöva värmas under matningens gång. Maten får inte heller vara för het. Om matningstiden blir orimligt lång är det viktigt att överväga andra åtgärder såsom energiberikning av maten för att kunna minska portionsstorleken, konsistensanpassning för att underlätta tuggning och sväljning, alternativt enteral näringstillförsel som stöd. Det är lämpligt att rådgöra med dietist.
Fler sätt att underlätta ätandet
Det finns olika typer av äthjälpmedel som kan underlätta ätandet. Ansvarig för ordination är i första hand arbetsterapeut.
Nedan följer några exempel på åtgärder som kan underlätta ätandet:
- Patienter som har svårt med figur- eller bakgrundskontraster, det vill säga att se vad som är på tallriken, kan bli hjälpta av en stark färg på porslinet som gör att maten tydligare avtecknas mot tallriken. Ett annat sätt kan vara att inte blanda ihop de olika komponenterna på tallriken utan placera dem skilda från varandra.
- Den som har svårt att avgöra storleken på tuggan kan behöva äta med en liten sked för att undvika att få för mycket mat i munnen på en gång.
- Undvik bestick i metall för patienter med bitreflexer (till exempel vid stroke och vid grav demenssjukdom) eftersom patienten kan skada sina tänder.
Ett optimalt energi- och näringsintag kan också främjas genom lindring av problem som finns i samband med ätande, exempelvis kan smärtlindring vara motiverad i samband med måltid. För att lindra smärta i mun och/eller svalg kan patienten få prova att suga på en isbit innan intag av föda.
Efter måltid är det viktigt att kontrollera att det inte finns kvarvarande matrester i munnen som kan orsaka problem. Munvård kan också vara motiverad.
Matmiljö och atmosfär
Att äta och dricka innebär inte enbart att tillgodose ett grundläggande behov av energi och näring. Måltiden bör också tillföra något positivt och utgöra ett behagligt avbrott under dagen. Utifrån vårdenhetens förutsättningar är det viktigt att försöka skapa en god måltidsmiljö.
Matvanor varierar med nationell och etnisk bakgrund, religion, och personliga preferenser. Matens betydelse, hur den ska tillagas och när och hur man äter skiljer sig åt mellan kulturer. Inställning mellan olika individer från samma kultur varierar också. En del bryr sig inte om traditioner, medan för andra är religion och kultur en viktig del av identiteten. Det är därför angeläget att visa respekt och ta reda på vilka önskemål som finns relaterade till mat och måltider.
Att servera mat är en betydelsefull omvårdnadsuppgift. Måltidsupplevelsen kan påverkas av hur maten är upplagd och serveras samt av bemötandet vid serveringen. En viktig förutsättning för en god måltidssituation är att vårdpersonalen visar empati och att det råder tillit och förtroende mellan patient och personal. Vid serveringen är det viktigt att individuella omvårdnadsproblem och önskemål är kända. För god patientsäkerhet är det också viktigt att patientens medicinska och nutritionella problem är kända.
För att förhindra spridning av infektioner är det viktigt att få tvätta och desinfektera händerna före måltiden. Handsprit bör användas.
Ett vädrat rum och vänligt bemötande bidrar också till en positiv upplevelse av måltiden. Uppläggning och servering ska göras på ett för ögat tilltalande sätt. Det är viktigt att alltid berätta vad det är som serveras. För den patient som har nedsatt syn är detta av extra stor betydelse. Den som serverar maten måste berätta vad som ligger på tallriken och var så att den som ska äta kan orientera sig. Använd angivelser enligt klockan för att beskriva var på tallriken de olika komponenterna placerats. Det är också viktigt att anpassa portionsstorleken efter den som ska äta. För stora portioner kan upplevas som oaptitliga, speciellt för patienter med nedsatt aptit.