Energi-, närings- och vätsketillförsel
Energibehov
Den säkraste metoden för att beräkna behovet av energitillförsel är genom indirekt kalorimetri då man mäter syreförbrukning och koldioxidproduktion i utandningsluften. Indirekt kalorimetri används främst inom intensivvården.
Vid avsaknad av indirekt kalorimetri kan energibehovet beräknas med formel utifrån patientens kroppsvikt, ålder, kön, aktivitet och sjukdomstillstånd. Vid användning av kcal/kg/dygn, observera att kroppsvikten bör vara justerad för eventuell övervikt. För vägledning, läs mer i Vårdhandbokens texter om Energi-, närings- och vätskebehov. Vägledningen nedan gäller oavsett vilken metod som används för att bestämma det totala energibehovet.
Vid parenteral nutritionsbehandling är det alltid bättre att lägga sig på en lägre energitillförsel i inledningsskedet för att undvika överdosering. Hos svårt undernärda eller kritiskt sjuka individer finns risk för metabol överbelastning (refeeding syndrom) vid start av nutritionsbehandling. Störst är risken vid parenteral tillförsel. Riskbedöm för refeeding före uppstart. Läs mer i texten Komplikationer.
För att kunna beräkna behovet av parenteral nutrition är det av största vikt att kunna bedöma och räkna energi-, närings- och vätsketillförseln som kommer från annat håll:
- mat
- dryck
- enteral nutrition
- parenteral vätsketerapi
- eventuellt energigivande läkemedel.
Uppstart och upptrappning
Uppstart utan risk för refeeding syndrom:
- Börja med 50-70 % av energibehovet/dygn, alternativt räkna 15-20 kcal/kg kroppsvikt/dygn. Energinivån beror på om det är en akut sjuk patient eller stabil och välnärd. Ju mer metabolt stressad, desto lägre dos. Öka dosen successivt när tillståndet förbättras.
- Patienter som redan täcker cirka 50 % av sitt energiintag per os och/eller via enteral nutrition kan oftast starta sin parenterala nutritionsbehandling utan upptrappning.
Uppstart vid risk för refeeding syndrom:
- Börja med 50 % av energibehovet/dygn alternativt räkna 15 kcal/kg kroppsvikt/dygn. Vid allvarlig undernäring (BMI < 14 kg/m²) eller hög risk för refeeding syndrom överväg ännu försiktigare start: 15-30 % av energibehovet/dygn, alternativt 5-10 kcal/kg kroppsvikt/dygn.
Kritiskt sjuk patient med metabol stress
Hos kritiskt sjuk patient med metabol stress såsom feber, sepsis, trauma eller stor kirurgi kan energiutgifterna vara ökade, men kroppen har svårare att tillgodogöra sig näringen. Börja alltid med låg dos, cirka 30-50 % av energibehov/dygn, alternativt räkna 10-15 kcal/kg/dygn. Ju mer metabolt stressad patient desto lägre dos, för att efterhand försiktigt trappa upp dosen när tillståndet förbättras.
Energiförbrukning bör mätas med indirekt kalorimetri hos kritiskt sjuka patienter som vårdas i ventilator för att minska risk för över- och undernutrition (ESPEN).
Om möjlighet till indirekt kalorimetri hos kritiskt sjuka patienter saknas, håll energitillförseln efter upptrappning på max 70 % av beräknat behov under första veckan. Detta för att minska risken för metabol överbelastning.
Proteinbehov
Proteinbehovet varierar med ålder, aktivitet och sjukdomstillstånd. Med parenteral nutrition kan det ibland vara svårt att komma upp i adekvata proteinintag. Speciellt då det vid vissa sjukdomstillstånd rekommenderas ett högre proteinintag från 1,2-2 gram/kg kroppsvikt/dygn. Värdera proteinmängden i olika parenterala lösningar för att bäst möta patientens behov. För patienter som står under en längre tids behandling med parenteral nutrition bör observeras att proteinintaget inte blir för lågt. För sjuka rekommenderas generellt 1-1,5 gram protein/kg kroppsvikt/dygn.
Vätskebehov
Bedömning av det basala vätskebehovet per dygn kan generellt räknas: 30 mL/kg kroppsvikt/dygn. Tänk på att kompensera för eventuella vätskeförluster. Har patienten ätit och druckit dåligt eller haft vätskeförluster till exempel på grund av diarré och/eller kräkningar ska i första hand vätskebalansen korrigeras.