Biobörda i sår

Svårläkta sår är alltid koloniserade med bakterier och i de flesta fall, speciellt vid diabetes, även av svamp. Floran förändras i allmänhet inte under läkningstiden, men ibland övermannar mängden, patogeniciteten och virulensen kroppens immunsystem och en sårinfektion uppkommer. I bensår förekommer ofta Staphylococcus aureus och koliforma bakterier. Dessa är vanligtvis en del av hudfloran och behöver i allmänhet inte behandlas med antibiotika om inte tecken på infektion finns. Vid lukt kombineras ofta den aeroba floran med anaerober.

Diabetesrelaterade sår har en speciell problematik och vid tidig misstanke om eventuell infektion bör patienten remitteras till multidisciplinärt fotteam alternativt infektionsjour.

Biofilm

En kort tid efter sårets debut koloniseras såret av bakterier och svamp. Speciellt i svårläkta sår bildar bakterierna och svamp en biofilm som kapslar in dem och skyddar dem mot ljus, uttorkning, antibiotika och andra ämnen. Biofilm avlägsnas med upprepad debridering i kombination med vissa förbandstyper. Debridering bör efterföljas av någon form av hydrofob eller antiseptisk lokalbehandling under en begränsad period. Debrideringen är en stor del av sårbehandlingen [1,6,24,25].

Infektion

Tecken på infektion i sår och omgivande vävnad kan vara: rodnad, svullnad, smärta, värmeökning eventuellt med feber, och/ eller ökande sekretion.

Sårodling

En sårodling bör ses som en vägledning vid val av antibiotika men ger i sig inte svar på om det föreligger en infektion eller inte. Sårinfektion är således i första hand en klinisk bedömning. Det är därför endast nödvändigt att utföra en sårodling om det finns kliniska tecken på infektion. Att odla på övriga sår resulterar bara i en onödig identifiering och analys av mikroorganismer som koloniserar såret.

Om sårodling är ordinerad bör följande göras:

• Ta odlingen efter rengöring av såret och innan eventuell antibiotikabehandling.
• Ta odlingen i sårkanten vid övergång mellan frisk och infekterad vävnad.
• Ta odlingen från botten av såret om såret är djupt.
• Rotera provpinnen ordentligt så tillräckligt med sårsekret kommer med.
• Använd rätt typ av provtagningsset.
• Håll provet kylt tills det skickas till laboratoriet, vilket bör ske snarast möjligt.
• Vid sårodling, använd inte antiseptisk rengöringsvätska.
• Skriv en korrekt och informativ remiss. Ange hur såret uppstått, vilken typ av sår det är samt om patienten står på antibiotika och vilken sort som används.

Det bör också nämnas om patienten har allvarliga bakgrundssjukdomar, som till exempel diabetes eller någon typ av immunsuppression, misstanke om djup infektion eller sepsis, eller om det finns främmande material i direkt anslutning till såret.

Vid klinisk infektion bör patienten ordineras systemisk antibiotikabehandling samtidigt som man bör lokalbehandla såret med antiseptiskt förband, typ PHMB, silver, medicinsk honung eller jod, eventuellt med hydrofobt förband [1,6].

Pseudomonas aeruginosa finns ofta i större fuktiga sår. Tecken på pseudomonasväxt är oftast en grönaktig sårsekretion med en specifik lukt. Pseudomonas är en av de bakterier som ofta bildar biofilm i sår, och som inte sällan envist återkommer [1,6].

Vid infektion i sår kan det vara lämpligt att tillfälligt öka upp sårbehandlingsfrekvensen för att upptäcka eventuell försämring av sårstatus [1,6].