Obduktion, rutiner och beslut - Översikt
En obduktion är en undersökning som innebär att kroppen efter en avliden person öppnas och undersöks. Bestämmelser för när en obduktion får utföras regleras i obduktionslagen.
Obduktionen kan vara klinisk eller rättsmedicinsk och omfattas av samma krav på evidens och beprövad erfarenhet som gäller för diagnostik och undersökning av levande personer. Omhändertagandet av och åtgärder med en död människas kropp ska ske med respekt för den avlidne samt dennes närstående, och med syftet att ge återkoppling och information till såväl närstående som till behandlande professionella.
Klinisk obduktion
Beslut om klinisk obduktion, så kallad dödsorsaksobduktion, fattas av läkare och ska ske snarast möjligt efter dödsfallet. En klinisk obduktion kan ske om dödsfallet kan antas vara naturligt och utförs i syfte att:
- fastställa dödsorsaken
- få kunskap om den sjukdom som orsakat dödsfallet
- få kunskaper om effekterna av en behandling
- undersöka förekomst av skador eller sjukliga förändringar i den avlidnes kropp
- användas som kvalitetskontroll inom hälso- och sjukvård.
Om läkaren beslutar att avstå obduktion finns det inte möjlighet att överklaga beslutet. Grund för ett sådant beslut kan vara att dödsorsaken redan är känd eller sannolik, och att det inte är av särskild betydelse att få fullständig visshet om dödsorsaken.
Man strävar alltid efter att respektera den avlidnes inställning för eller emot obduktion. Denna inställning kan vara skriftligen uttryckt i donationskort eller liknande, eller muntligen förmedlad till någon närstående.
Obduktionslagen innehåller inte några särskilda bestämmelser gällande underåriga eller personer med kognitiva funktionsnedsättningar. Inställningen hos dessa personer beaktas om de kan antas ha förstått innebörden av obduktion. För små barn krävs samtliga vårdnadshavares samtycke om det inte är av särskild betydelse att dödsorsak fastställs.
I de fall det anses nödvändigt att fastställa dödsorsak får klinisk obduktion utföras även om den avlidne motsatt sig sådan eller om närstående har invändningar. Det är också tillåtet att avlägsna implantat (till exempel pacemaker, insulinpump eller nervstimulator) som kan utgöra risk för explosion vid kremering, även om det strider mot den avlidnes eller närstående vilja mot att göra ingrepp i kroppen. Den avlidnes inställning till obduktion står över närståendes vilja i händelse av motsatt syn i frågan.
Klinisk obduktion i vetenskapligt syfte får däremot inte utföras mot den avlidnes eller närståendes vilja. Om det råder oklarhet om den avlidnes vilja får sådan obduktion göras såvida inte närstående motsätter sig det.
En klinisk obduktion omfattar alltid en yttre och en inre makroskopisk besiktning, tillvaratagande av material för mikroskopi och därefter mikroskopisk/histopatologisk analys av vävnader. Det förekommer även mikrobiologiska analyser avseende infektion, inklusive odling på celler och vätskor, liksom DNA-preparation för senare analys avseende mutation vid till exempel misstänkt ärftliga sjukdomar.
Rättsmedicinsk obduktion
Om den läkare som utfärdar dödsbeviset finner skäl till rättsmedicinsk undersökning ska en polisanmälan göras. Närstående kan också göra en egen polisanmälan vid misstanke om att det inte rör sig om ett naturligt dödsfall. Polisen kan efter anmälan begära att en rättsmedicinsk obduktion ska göras med syfte att fastställa dödsorsak, samt att utreda onaturliga och misstänkt onaturliga dödsfall. I uppgiften ingår även att dokumentera och tolka andra medicinska fynd av betydelse för polisutredningen.
En rättsmedicinsk obduktion innefattar delvis andra moment än en klinisk obduktion. Den yttre besiktningen av kroppen har ett annat syfte och utförs på annat sätt. Kemisk analys av kroppsvätskor förekommer, liksom DNA-analyser. Odling eller annan provtagning avseende smittsam sjukdom görs ofta innan själva undersökningen påbörjas. Rättsmedicinska obduktioner utförs vid någon av landets sex rättsmedicinska avdelningar.
En rättsmedicinsk undersökning och obduktion blir aktuell
- om den dödes identitet inte är fastställd
- vid misstanke om brott, olycksfall, dödshjälp eller självmord
- vid helt oväntade dödsfall inklusive plötslig spädbarnsdöd
- vid dödsfall där man misstänker missbruk av alkohol, droger eller läkemedel
- vid misstanke om fel och försummelse inom hälso- och sjukvården. Om det finns skäl att tro att dödsfallet kan ha samband med felbehandling ska vårdgivaren också göra en lex Maria-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
- när man vill få upplysningar av särskild vikt för miljöskydd, arbetarskydd eller trafiksäkerhet.
Polismyndighet, allmän åklagare eller allmän domstol beslutar om rättsmedicinsk undersökning. Rättsmedicinska undersökningar ligger utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde men hälso- och sjukvårdspersonal har skyldighet att lämna ut de uppgifter som behövs. En rättsmedicinsk obduktion får utföras även mot den avlidnes eller närståendes vilja.
Virtuell obduktion
Det finns numera möjlighet att i en datortomograf skapa detaljerade tredimensionella bilder av inscannade kroppar. På detta sätt kan man göra virtuella obduktioner. I dagsläget utgör dessa ett komplement till konventionella obduktioner inom rättsmedicin och utförs på ett par ställen i landet.
Balsamering
Balsamering innebär att kroppen prepareras med konserverande vätskor, till exempel formalin, för att bromsa förruttnelseprocessen. Balsamering får ske om det av sanitära skäl är nödvändigt för att kroppen ska kunna bevaras fram till kremering eller gravsättning, eller om kroppen ska tas i anspråk för anatomisk dissektion. Det sistnämnda är alltmer sällsynt förekommande.
Dokumentation och information till närstående och inremitterande
Beslut om obduktion samt vad som framkommer vid obduktionen ska antecknas i den avlidnes journal. Den läkare som fattar beslut om klinisk obduktion ska informera närstående och dokumentera detta i journalen. Närstående har sedan möjlighet att ge sin mening inom skälig tid, vanligtvis någon eller några dagar innan obduktionen. Om den avlidnes samtycke till obduktion är känt eller om obduktion är av särskild betydelse, behöver närstående inte underrättas om det inte är möjligt inom tidsramen.
Obduktionsremiss måste alltid skickas, och vid bekräftad eller misstänkt blodsmitta eller multiinfekterad patient bör man även ta kontakt med tjänstgörande patolog för att informera och rådgöra om vidare handläggning. En inskickad obduktionsremiss ses som bevis för att närstående har informerats och inte haft invändningar emot obduktion.
Att begära obduktion i samband med dödsfall kan vara en känslig fråga och de närstående ska alltid visas hänsyn, omtanke och respekt.
Information om resultat
Svaren vid en klinisk obduktion meddelas inte direkt till den avlidnes närstående utan skickas till ansvarig läkare. Närstående kan av läkaren begära att få ta del av resultatet. Utöver muntlig information om dödsorsaken har de efterlevande, om de begär det, också rätt att få skriftlig information om denna efter godkänd sekretessprövning.
Dokument som utfärdas i samband med en rättsmedicinsk obduktion är inte journalhandlingar. Polisen har ansvar för att meddela närstående om att en rättsmedicinsk obduktion ska göras, och vid frågor kring obduktionen hänvisas närstående till den rättsmedicinska enheten.